Vi gick till stranden. Det var november och vi gick till den strand där vi solade i somras. Det var vi fyra i familjen, inga andra. Det blåste snålt från havet och vågorna fräste över sanden, vinden bet i kinderna och fick ögonen att tåras emellanåt.
Vi bröt strån av vass och fäktades med varandra. Två tre meter långa strån, vi gjorde utfall och kittlade varandra på haka och hals med fjädervipporna. Vi lekte, jag och barnen och hon jag bor med, som vi så sällan leker.
Och vinden blåste kall från havet.
Från Victoria Station i London till Fishguard i Wales, färja över till Rosslare och sedan irländska pund för ett bed&breakfast vid kusten. Första tågluffen, vi var 18, jag och Tjobba.
Marmelad och rostat bröd till frukost och där nere låg Atlantens vilda vatten svart som folie. Två småländska inlandsbor ute i stora Europa. Friheten i vinden, vågorna.
Vi gick längs vattenlinningen i den irländska morgonen, vi skrev med fötterna, vi skrev: This is it! Det här är kärnan av allt!
Tjobba och jag tappade varandra sen, men har fått kontakt igen, så många år senare. Allt lever vidare, allt har en fortsättning.
Det sägs att var sjunde våg är större än de tidigare sex, en långlivad sanning som visat sig vara en myt.
Men sant är att havet styrs av solen och månen, det är därför det blir ebb och flod i främst brittiska vatten; flodberg som rör sig över världshavens yta.
Vi satt vid det rytande vattnet i irländska västkusten en sen kväll i juli, det var jag och, Christer, min själsfrende. Jag var 30, det är många år sedan nu. Han hade cancer. Ingen visste hur länge allt skulle få vara som det var. Vi drack vin och talade om döden.
Han reste sig och gick ut i vågarna med jeans och allt, han stod där ute och skrek. Far åt helvete, skrek han. Han kastade en sten så långt han kunde, Far åt helvete!.
Sedan vadade han inåt igen. Blöt om kinderna. Av tårar, av stänket från fräsande vågor. Det är ett fint minne, hans minne lever, han lever vidare genom oss som kände honom.
Vi gick till stranden. Det var november och vi gick till den strand där vi solade i somras. Allt var sig likt, men ändå inte.
Ingen flödande sol, bara grått och kyligt. En PET-flaska tom från Zingo, en grön lekspade som stack upp ur sanden, kadavret av en mås, släke som drivit upp.
Den grå himlens molnmössa över oss där vi fäktades med våra strån och jag lämnade leken för en stund och gick en ensam promenad.
Ställde mig och såg på vågorna, ut över vattnet. Meditativt. Förgängligt. Hoppfullt.
Vågorna som dog i skummet framför mina fötter, de nya vågorna som aldrig slutade väsa mot land.
Ingenting är evigt, allting är i evighet.