Vi hånglade loss på parkeringen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Håller handen, hånglar eller sitter sådär gulligt tätt intill varandra. Man blir glad av att se det! Faktum är att jag skulle vilja ge er en liten uppgift till nästa lördag! Tills nästa lördag ska du som läser, visa din partner kärlek och uppskattning, på offentlig, oväntad plats. Kyss henne i kassakön på Ica. Hångla upp honom mot en höbal i lagårn (det kanske inte är så offentligt, men troligen ganska oväntat!).
Ge henne en riktig tungkyss i bussen på veckans PRO-utflykt. Ni som är singlar, ni kan se till att ragga upp någon lite oväntat. Nu lyser vi upp hösten med lite lööööve! Sen mailar ni mig och berättar om hur det gick för er!
Vi samlar fina löv, stortjejen och jag. Varje dag som vi går hem ifrån dagis plockar vi löv. Röda och gula och bara lönnlöv, för de är finast. Medan vi väljer ut de finaste går jag runt och nynnar på Jens Lekmans "Jag tyckte hon sa lönnlöv".
Stortjejen sjunger "Lilla singel". Alltid "Lilla snigel". Sen hittar hon en fin liten snigel som hon tar hem och visar sin pappa. Sen leker hon med snigeln medan jag hittar på olika pyssel med löven som hon skiter fullständigt i och sen börjar hon dra i ett av snigelns långa ögon och jag bestämmer att det är dags att släppa ut snigeln till sin mamma och pappa igen. Och så gör vi det.
Efter att hon har visat den för sin lillasyster (som tyckte snigeln såg god ut och stoppade in den i sin mun en liten stund) och sedan klappat dess slemmiga huvud. Då lägger vi ner den halvdöda, enögda, ned- dreglade snigeln i syrenhäcken och ropar hej då snigel och jag ber till Gudrun att det lilla livet ska klara sig.
Ja, hösten är verkligen en fantastisk årstid!
Just nu, när ni läser det här, så ligger jag min varma säng. Jag ligger och läser. Troligen har jag en bricka med frukost bredvid mig i sängen. Ja, ni läste rätt. Jag har alltså ingen snorig liten bebis som ligger och sparkar mig på kejsarsnitts- ärret bredvid mig. Ingen trött karl som inte går upp ur sängen förens jag ryter till. Ingen stortjej som ropar "maaaaammma, kom ner nu" nerifrån sitt rum.
Jag är helt ensam med min bok och min frukost. Jag ska snart gå upp. Ta en promenad med musik i lurarna ner på Öster. Köpa en snygg klänning. Sen ska jag gå hem igen. Skriva lite. Maila lite. Äta lunch och läsa samtidigt. Spela Beatles på högsta volym. Ja, ni fattar grejen. Helt ensam är jag, när ni läser det här. Familjen har åkt till sambons föräldrar och ska bo där hela helgen! På söndagseftermiddag kommer de hem!
Jag ska inte byta en enda blöja på hela helgen! Inte lyssna på ett enda gnäll! Inte torka en enda snorig näsa! Jag ska läsa, skriva, skita i frid och ro, laga god mat, gå på min första träff med tjejklubben jag har gått med i, dricka öl (nu börjar ögonen tåras av glädje här när jag sitter och tänker på det). Kanske slår jag till och röker en cigg, fast det inte ens är gott. Bara för att. Bara för att markera min frihet.
Fast känner jag mig rätt kommer jag väl att längta. Det är ju faktiskt väldigt mysigt att vakna bredvid en liten mjuk, glad bebis som gurglar sådär morgonpiggt. Och när stortjejen vickar på rumpan och dansa runt när jag sätter på den där jättehöga musiken. Och vad konstigt det ska bli att somna ensam...
Nej nu får jag ta mig samman! Jag är en stark, självständig kvinna som äntligen ska få dricka några öl och läsa lite böcker i frid och ro! (Men om ni läser det här, familjen, så ska ni veta att jag längtar lite efter er, i smyg.)
Veckans blivande kvinnor: Mina döttrar. Min glädje.