Jag reste till Lidice. Det var i maj, jag tog bussen från Prag och fick byta i Kladno. Gatan där, där hållplatsen var belägen; stickande lukt av diesel, majvärmen som fick det att rinna längs ryggen, de grå flervåningshusen på andra sidan gatan, trafikbullret.
Väl i Lidice var allting tyst. Den svarta jorden på eviga fält, gröna träd och gräsmattor, en och annan bil, pianotoner, fågelsång. Inga skottsalvor längre, inga skrik.
En liten by, 500 invånare, ett bageri, en affär, några män på en krog; stillhet.
På museet i byns utkant: alla dessa bilder längs väggarna av människor, en gång med en framtid, men nu döda samma datum.
Efter månader av terror mot Tjeckoslovakien dödades Reinhard Heydrich i maj 1942 i ett välplanerat attentat, utfört i Prag av två tjeckiska motståndsmän.
Heydrich, grundare av Nazitysklands säkerhetstjänst, organisatör av Kristallnatten, förintelsens arkitekt, hjärna bakom likvidationen av miljoner judar.
Den nazistiska vedergällningen blev hård. Tusentals tjecker avrättades godtyckligt. Lilla byn Lidice ett par mil från Prag och dess judiska invånare utplånades helt och hållet.
Så länge sedan, så långt bort, men i dag bara ett musklick bort på våra datorer, i dag isande strömningar igen längs våra gator.
Människans förhållande till det normala är alltid detsamma, det är det normala som förändras, som Martin Luther King sa.
Jag reser dit igen, via Google earth. Till dagens Lidice, den by som byggdes upp efter andra världskrigets slut.
Monumentet, en grupp barn blickande ut över fälten mot sydost där byn en gång låg. Jag ser den på satellitfotot, jag ser gatan som leder fram mot museet och minnesplatsen, gatan heter ”10 juni 1942”, datumet för massakern.
172 män sköts till döds, ytterligare 27 män sköts dagarna efter. 184 kvinnor och 98 barn deporterades till koncentrationslägret i Ravensbrück. En by var borta.
?Resan till Lidice, det är några år sedan nu. Jag tänker på den när jag nu läser Knut Kristofersens kusliga biografi över Reinhard Heydrich. En så viktig bok, en av många så viktiga böcker.
Jag tänker på Lidice, på tystnaden i byn, en av många små byar, lik alla andra, men ändå inte.
När jag tänker på Lidice hör jag pianomusik, Erik Satie, kanske, hans toner brukar höras i dokumentärer, inte Richard Wagners operaarior, antisimiten Wagner som var führerns musikaliska favorit, nej, pianoklink, stillsamt, lågmält.
I rymden mellan de tonerna ska vi stanna upp, ta till oss och lova oss själva att stå upp för människors lika värde och aldrig, aldrig någonsin glömma.