Det var under Oasis-åren. Jag gillade aldrig rockgruppen Oasis, men det var under de åren, mid-90.
Vi brukade hänga i min andrahandstvåa vid domkyrkan, jag och Tobbe Fröberg, eller i hans etta på norr. Dricka rödvin, spela gitarr. Det hände att grannar knackade i väggar och tak, då var trycket för högt, hänsynsfulla som vi var plockade vi då istället någon ballad.
Det blev ofta sent. Vi skrattade mycket.
Schenholms var platsen att gå till, tänk om de många gånger övermålade väggarna i den krogen kunde tala. Hammer-smith i dag men jag har inte varit där på många år. Går inte ut längre och är kvällstrött som tusan, inte sällan är jag i säng vid nio.
Schenholms, så länge sedan, det var där vi alltid hamnade. Det var hos Anders och Marie på Lyckliga gatan på Schenholms, som Lars Frank sjöng i en sång på dess låga scen en regnig kväll i oktober.
Där har jag köpt en dragspelsskiva av Patrik Silvereke, där har jag skrålat i duett med Mille Fors, där har jag löst tillvarons gåtor med salig Thomas Almqvist och bjudit såväl Carin Gyllenhammar som Jimi Harlevi och Tobbe Söderman på öl.
Det är dimmiga år. Jag tänker inte så ofta på dem. Jag tänker mer på uppväxten och hur den påverkat och påverkar.
Men när jag nu tar mig dit igen. Mid-90. Då hade jag hunnit få en gotländsk historia; fyra, fem år, hittade i stan, på ön, sa hej till folk jag mötte, skrev mina sportartiklar, vandrade i gränderna, famnad av dess gula ljus, uppbrott från ett förhållande, inledningen på ett nytt, det som varar ända hit.
Mycket rödvin, whisky, det var under Oasis-åren, det var hemlagad currystark fisksoppa och ”Nile City”-skämt, det var kyckling Szechuan på Kina. Schenholms och många stora starka men lika ofta Kina till lunch eller till kvälls. Vi var stammisar, jag och Tobbe, ibland fick vi gratis kaffe.
Så länge sedan. Hemmet är min borg, här finns de jag älskar. En slags frigörelse var det, där jag växte upp och blev vuxen fanns det ingenstans att hänga. Nu dricker jag inte ens öl längre, jag är i en annan fas, livet har gått vidare i sorg och lycka.
Var och en har sitt nu, vägar möts, löper parallella ibland, sticker sedan av åt skilda håll. Jag tänker på vägar jag gått, stråk jag följt som gjort mig till den jag är, som fört mig till platser jag kallar mina.
Vi ringer ibland, ses någon gång, i min radhuslägenhet eller i hans röda hus på landet. Snackar om livet och kärleken över en kaffe, tar en tallrik fiskpinnar.
Allting finns kvar man allt har också sin tid. Saker som var nyss är tjugo år sedan, hur länge sedan är då det som är länge sedan!?
Det var under Oasis-åren. Jag gillade inte Oasis, men det var under de åren. Mid-90. Ja jävlar.