Jag har en liten mormor. Jag har ingen farmor, ingen farfar och ej heller längre någon morfar. Men en liten mormor på 77 bast har jag. Jag avgudar henne. Det gör vi alla sexton barnbarn. Vi ringer, skickar vykort, hälsar på, köper födelsedagspresenter och producerar barnbarnsbarn åt henne.
Min vision när jag tragglar körkortsteori är hur jag tar min alldeles egen bil, packar in ungarna i den och kör ut till mormor på Hemse. Kollar in hennes nya lägenhet. Träffar hennes polare. Skrattar. Tar med henne på en liten åktur. Kanske till Gahmens. Det gör tragglandet avsevärt lättare.
Hur som haver så försöker jag och vi att vara så bra barnbarn vi kan, åt henne, eftersom hon har varit en sådan fantastisk mormor och farmor åt oss.
Dessutom är hon underbar att hänga med. Min mormor är nog en av de roligaste människorna jag vet. Vi skrattar åt precis samma saker, trots den diskreta åldersskillnaden på 51 år.
Min mormor har precis flyttat till ett seniorboende, mest för sällskapets skull och närheten till centrum. Jag har inte hälsat på ännu, men hon säger att hon trivs. Några gånger i veckan samlas alla de boende där i en lokal på huset. Kopp och kaffebröd får de ta med själva, men kaffe bjuder Regionen storslaget på. Jag är glad för hennes skull. Glad att hon ännu är pigg och glad.
När jag läser artikeln om de gamla på Grönsiskan i torsdagens GT blir jag full av beundran över hur människorna där har kämpat och ordnat för att hålla liv i den viktiga samvaron.
Det tycker jag är det yttersta beviset på hur viktigt det är med gemenskap, sysselsättning och vänskap hela livet ut. Samtidigt som jag är full av beundran för de äldres initiativ och oförtrutna kämparglöd, blir jag förbannad.
Att de inte kunde få ha kvar sin matsal! Sin dagverksamhet! Att de själva måste hyra en egen lägenhet för att få vara tillsammans.
Det gör mig jävligt olustig till mods. För det är obehagligt tycker jag, att gamla människor måste förlita sig på ideella krafter för att få ha lite roligt. Lite guldkant.
Guldkant och guldkant förresten. Det är också ett jävla ord. Vad är guldkant egentligen? Hjälp att ställa in en tallrik i diskmaskinen? En matsal att käka mat i tillsammans med polarna? En bulljävel till kaffet?
Nej. Jag tycker Sverige och därmed även Gotland suger på att ta hand om våra äldre. Jag blir rädd, orolig. Man borde starta ett äldreuppror. Tusen gånger viktigare än det där båt- upproret förra året.
Alla ska vi vägen vandra. Alla ska vi bli gamla. Alla ska vi se älskade människor åldras. Och det ska ni veta, att rör ni mormor och hennes polares kaffe eller samlingslokal så får ni med mig att göra! Det är ett löfte!
Hogräns skola. 36 elever. När skolan där jag spenderade största delen av min barndom lades ner gick där 50 elever har jag för mig och då var det verkligen på tiden. Det är ett under att Hogräns skola ännu finns kvar! Alla med lite insikt fattar att det inte är sunt med en skola med så lite barn. Hur nära den än ligger.
"Dei jär vädre sum bleir bättre um man sansar si ett slag". Idag, torsdag, hittade vi den första utslagna blåsippan! Vi har letat i flera veckor efter den! Nu kommer våren!
Värmen! Ljuset! Min livskris är slut nu. Jag fick nog. I stället springer jag ut i skogen med en unge i varje hand och letar sippor!