Vi slängde skorna och vadade i lera
Foto: JESSICA GOW
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hela jävla veckan har jag gått och funderat på vad jag ska skriva om till idag. Jag började på en krönika om benrakning, men ärligt talat, hur kul är det?
Sen funderade jag på att skriva en välkomsthälsning till alla turister som nu har landat och det kan jag ju faktiskt ta och göra också:
Hej alla turister. Välkomna tillbaka. Jag vet inte om man kan säga att jag direkt har saknat er, men nog är det alltid lite trevligt när ni kommer indånande om sommaren.
Jag hade tänkt skriva om det här med pappor och barn. För några veckor sedan ringde jag till barnmottagningen och frågade om de miljoner röda prickar som min minsta dotter plötsligt fick lite överallt på kroppen. "Smörj in henne med hydrokortison" blev svaret. Så jag smörjde. Och visst försvann prickarna, men kom tillbaka direkt igen.
Nu senast blev prickarna som värst i blöjregionerna och att smöra på kortison där kändes inte så sunt. Så då fick den ömma fadern ringa igen. Och vips! Vips fick vi akut tid ner på barnmottagningen och allt var så allvarligt och seriöst. Fast han i princip upprepade vad jag redan hade sagt för någon vecka sedan.
Så ett tips till förtvivlade mödrar som icke får gehör hos sjukvården när det gäller barnen är att låta de ömma fäderna ringa. Det blir lite mer stuns då på något sätt!
Äh, det blir inget klokt av det här va?
Låt mig istället följa tidningens herrar och skriva om några konsertminnen.
Marit Bergman på Hultsfredfestivalen 2004. Jag var 19 år och hade just tagit studenten. Jag och min vän Sara bestämde oss kvällen innan och drog till Hultsfred morgonen där på. Slog upp ett tält. Lade kondomer i en liten innerficka i tältet.
En var självlysande. Redan första dagen träffade vi varsin festivalkille. Till Marit Bergman sprang vi på lätta fötter. Jag kommer aldrig att glömma den springturen, för det kändes som att jag flög. Det brukar inte kännas så när jag springer annars. Vi banade oss in i folkmassan.
Det var trångt, men vi hittade en stor lerpöl som folk undvek. Vi slängde av oss skorna och vadade ut i lerpölen med vår banderoll i händerna. Killarna stod på behörigt avstånd och iakttog de galna gotländskorna. Jag minns inte vad det stod på banderollen. Minns bara Sara så vacker vid min sida. Och Marit så vacker på scenen.
The Ark. Något annat år på Hultsfred. Jag satt vid tältet med en jättestor kille. Han gick tydligen på anabola. Alla kompisar var borta och plötsligt mindes jag varför. The Ark spelade ju.
Återigen sprang jag in på området och när jag kom fram stod Ola på scenen iklädd två jättestora änglavingar och från himmelen regnade det något fint. Kanske konfetti.
Publiken sjöng allsång till Calleth you commeth I och allt var så fruktansvärt vackert.
Håkan Hellström på Wisby Strand 2008. Jag har sett Håkan kanske 10 gånger, men denna gång hade vi utsikt över havet, det var på ön, golvet sviktade oroväckande och jag och pappan till mitt barn bestämde oss för att vi skulle bli tillsammans. Bli ett par. Efter 1,5 år som sammanboende och föräldrar till ett litet flickebarn. 1,5 år av pirr i magen och hångel i smyg. Han var så snygg den kvällen. I sommar gifter vi oss.
George och Sara Riedel, Burs kyrka, hösten 2006. Jag väntade mitt första barn och hade fått för mig att hon skulle bli en musik- finsmakare. Så jag åkte dit och satt och lyssnade på, för mig, ganska obegriplig jazz i två timmar.
Allt för att min bebis i magen skulle komma ut och vara lugn, harmonisk och smart. Idag älskar hon Mojje. Och Manboy. Det får gå.
Radiohead, Hultsfred någon gång i början av 2000-talet. Två gånger har jag lyckats bli bajsnödig under de fem år jag besökt Hultsfredsfestivalen. En av de gångerna var under Radioheads spelning. De var så tråkiga att jag gick på dass helt enkelt.
Grattis Viktoria och Daniel, på eder dag idag! Må solen skina!
Och glad midsommar. Ta det lugnt med spriten. Själv kommer jag givetvis att vara nykter eftersom jag ska fira tillsammans med mina barn. Med barn är man nykter, men det fattar väl alla?