Vi som reser i natten reser i hemlighet
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Snökäpparnas reflexer gnistrar och vägleder och hela dagen har trupper och stridsvagnar trängt in i Gaza City och nyhetsrösten på radion säger hur många som dödats men det blir inget annat än siffror.
Åtta. Åttio. Åttahundra. För hur skulle jag kunna förstå skillnaden.
Svart runt omkring. Ett och annat möte, helljus som bländar av. Jag brukar tänka: vilka sitter i den bilen? Reser de till nånting eller bara ifrån?
Där DE svarta skogarna drar sig tillbaka ligger gårdarna, husen, som värmeljus, som trygga ögonkast och med en blinkning säger de: här skulle du bo, varför gör du inte det?
Jag tycker om att köra bil på natten.
En gång i tiden, som sportreporter på fastlandet, körde jag mycket på nätterna. Hem från bortamatcher när referaten var skrivna och lämnade. Nattradion. En korvmack nånstans; en special med gurkmajonäs. Eller om det heter majonäsgurka.
Jag lyssnar på jazz. P2. Inspelningar från 1930-talet, sköna lirare som kan spela fort. Det har alltid förbryllat mig varför man just i jazzprogram räknar upp alla musiker som spelat på en viss låt, varför gör man det? Jag lär aldrig få nåt svar.
Lillflickan sover där bak, jag är vaken. Jag hör hennes andning, trygg, kärleksfull. Jag ler inombords. Jag kör. Jag kör inte fort, inte fortare än man får.
Men jag saknar telefontrådarna. När jag växte upp hängde trådarna som tvättlinor längs vägarna, nu är de nergrävda i marken.
Vi som reser i natten reser i hemlighet, inkognito. Ingen ser, ingen vet.
Här skulle du bo, blinkar gårdarna. Varför gör du inte det?
Jag vet inte.
För den där rädslan att stanna upp, kanske. Att slå sig ner. På riktigt.
Jag älskar utposter; Fårö, Fårösund, de små bruksorterna runt om i landet; Pauli-ström, Mönsterås, Grängesberg, de som är uppbyggda kring bruket, kring industrin.
Och jag har alltid varit avundsjuk på dem som är nöjda med det som är. Som kan bli där. Som inte alltid måste ha den där dörren öppen, vart den nu leder.
Ändå vet jag att det är en illusion att jag inte skulle vara rotad. Klart jag är, jag har mitt och det tar tid att flytta på och inte vill jag det heller. Men i själen finns alltid en flyktväg.
Gårdarna också som grimaser: du kan aldrig få ro, det är din lott, lär dig leva med den.
Ett vägkors där framme i helljuskäglan. Skyltar visar 16 åt höger, 37 åt vänster, jag fortsätter rakt fram. Det är en kvarts tank kvar. Radion spelar Cole Porter.
Magnus Ihreskog
magnus.ihreskog@gotlandstidningar.se
0498-20 24 10