Vi strök Britta och Ulla omgående
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var inte sant. Inte den här gången.
Men varje morgon vaknar barn med ångesten som en gråsten i magen. Varje kväll gråter barn sig till sömns. Har de tur är det någon som ser. Har de otur får de klara sig själva.
Inga är så elaka som barn brukar det sägas, och jag vet inte om det är sant. Vuxna kan vara ganska elaka mot varandra, och kanske elakare just eftersom vi är vuxna och borde veta bättre.
Men barn är mer utlämnade, mer hjälplösa eftersom deras värld är mindre.
Jag ser mina flickor leka och tänker instinktivt att jag kommer döda, eller åtminstone svårt lemlästa, den som gör något dumt mot dem. Det sitter liksom i ryggmärgen.
Rent objektivt har jag svårt att se mig själv slå ihjäl någon, men tanken skänker ändå nån sorts tröst.
Det är naturligtvis helt omöjligt att skydda dem. Jag vet vad som krävs för att hamna utanför, och det är inte mycket. Fel kläder en dag, fel skor, fel frisyr. Fel pappa. Det går inte att förutse.
Ändå hade jag det i bakhuvudet när vi skulle välja namn på dem. Det ska inte gå att rimma på, inte göra nidvisor.
Vi strök alltså Britta och Ulla ganska omgående. Det blev Aina och Inez i stället, och det är inga lätta namn att rimma på har jag märkt när jag hittar på nonsensvisor i badkaret.
Men det spelar ändå ingen roll. Vill deras kamrater mobba dem så blir de mobbade oavsett vad de heter.
Det där med mobbning och utanförskap är en av anledningarna till att jag inte gillar att fundera för mycket på min egen skoltid.
Alla har vi minnen vi tassar runt med stor försiktighet.
Saker vi skäms över, saker som gör ont när man petar på dem. Saker som gör sig bäst långt ned i dammiga flyttlådor och som får ligga där tills tiden blekt dem till oigenkännlighet.
Mitt minne är selektivt på så sätt att jag förträngt många elaka saker andra har gjort mot mig. Jag vet att jag bytte klass i lågstadiet, men orsakerna är luddiga.
Däremot minns jag med knivskarp klarhet de tillfällen jag sårat. Jag skulle gärna slippa, ändå minns jag exakta meningar, tonfall, färger, tårar.
Man kan tycka att jag borde vetat bättre än att vara taskig mot andra eftersom jag själv inte hade det så lätt de första åren i skolan.
Men jag kan bara konstatera att grupptryck är en märklig och inte alls särskilt bra grej. Och mer än så tänker jag inte öppna just den flyttlådan den här gången.
Apropå flyttlådor, häromåret hittade jag mina gamla dagböcker från högstadiet i en sån. Jag kastade dem allihop, oöppnade. Och jag betvivlar att jag kommer ångra det.
Varför skulle jag vilja uppleva pubertetsångesten igen? Jag vet ju på ett ungefär vad som står i dem, och blotta tanken räcker för att rodna.
När jag var yngre brukade jag morskt deklarera att jag inte ångrade nåt jag gjort, livet var för kort för att älta och en massa annat brådmoget skitsnack.
Livet är inte alls för kort för att ångra saker. Det handlar bara om perspektiv. Som tonåring lever man så nära sin egen spegelbild att man ska vara glad om man alls uppfattar något av världen omkring en.
Nu, snart 36, har jag insett att det enda som är säkert är att jag med största sannolikhet komma skratta åt mig själv om tio år.
Se där, det var väl en snygg gardering inför framtiden?
Mot allt bättre vetande spelade jag fotboll mitt i natten i helgen.
Mitt lag, Kappelshamn, var med i Team Sportia Cup (eller som vi medelålders fortfarande kallar den - Domus Cup).
Ekvationen Mats + inomhusfotboll är som att försöka få en fyrkantig kloss genom ett runt hål. Det är genomförbart - om man har överseende med att något går sönder.
Inomhusfotboll är en av de få saker som var bättre förr. Jag ska starta ett eget upprop som ska heta "Vi som vill ha tillbaka de gula filtbollarna och rätten att använda väggarna".
Futsal-regler är för töntar.
Hur det gick? Jodå, tackar som frågar. Vi vann två matcher och förlorade bara mot gruppsegrarna, FC Gutes juniorer.
Jag gjorde dessutom mål. Jag blundade, tog i för kung och fosterland och till allas förvåning (mest min) rullade bollen in precis vid stolpen. Det var mitt patenterade lurskott - målvakten trodde att det skulle bli stenhårt och blev helt ställd av den lösa fjösaren.
Det är för övrigt roligt att spela mot juniorer. De har inte greppat den mentala biten av fotboll ännu och är så löjligt lätta att få ur balans.
En subtil tröjdragning här, ett försynt krokben där och sen är deras dag förstörd.
Dessvärre vann konstruktivitet över destruktivitet den här gången. Men det kommer fler matcher.
Veckans lista skulle bli mina fem finaste ägodelar. Men så kom jag på att det i så fall bara skulle bli min motorcykel eftersom mamma äger båten och sambon äger huset. Och sen var listan ändå slut.