Viagra ger mig dåligt humör?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Detta skrivet som en slags förklaring till varför resten av krönikan kanske blir som den blir.
Och dessa eviga mejl om potensmedlet Viagra. Varje dag får jag åtskilliga erbjudanden och jag undrar naturligtvis varför de valt ut just mig. Förra gången jag skrev om det fick jag visserligen ett tröstande brev från Gun Hägglund, som meddelade att hon också tillhör Viagrans utsedda kundkrets, men jag blir ändå lika irriterad varje gång (5-6 gånger om dan) när potensförsäljarna plingar i min dator.
Nu har jag dessutom också börjat få erbjudande om medel som gör min snopp större. Och det allra senaste är, tror jag, liknande erbjudanden men skrivna på ryska!
Kanske är det Viagraförsäljarnas fel att jag är på dåligt humör.
Och så har det hänt igen.
För två år sen ungefär skrev jag om ombyggnaden av Kräklingbo skola, som blev 9,3 miljoner dyrare än beräknat. 34 miljoner istället för beräknade 24,8, ett "räknefel" på 37,5 procent! Och nu nya Kallbadhuset i Visby. Åtta miljoner skulle det kosta. Men "oj" och "hoppsan!", det blev 12 miljoner!
- Det var en miss i kostnadsbedömningen, säger Kjell Skalberg, tekniska nämndens ordförande. 50 procent dyrare är inte "en miss i kostnadsbedömningen", utan en nästan åtalbar förskingring av skattebetalarnas pengar.
Inte konstigt att man blir på dåligt humör.
Förra veckan citerade jag Doktor Gormander i Aftonbladet som skev att människor med makt sällan skrattar. Det är människor utan makt som skrattar, påstod han. Och jag höll med.
Åsa Gord i Gammelgarn mejlar:
Enligt Dalai Lama hör man oftare skratt från fattiga människor än från rika!
Även om det håller jag nog med. Som journalist har jag varit med i tre krig och jag har rapporterat från två förödande svältkatastrofer i Etiopien och Biafra. Det som förundrade mig mest från dessa helvetets filialer på jorden var skratten. Dessa lemlästade, utmärglade, sörjande människor, bland ruinerna, i stanken, i smutsen, i hettan hörde jag hela tiden skratt. Visserligen varvat med gråt och kvidanden och död, men också skratt.
Hur orkar de skratta? tänkte jag och fick genast svaret:
Utan skrattet skulle de aldrig orka överleva.
För en tid sen avslöjade jag att jag än en gång insett att jag inte hänger med i den unga musiken. En av årets luciakandidater berättade att hon har Katie Melua som idol och jag satt naturligtvis här och såg ut som en fiollåda i ansiktet. Med hjälp av Internet tog jag reda på vem hon är och med den kunskapen tänkte jag sen briljera inför mina barn. Äh, inte blev de imponerade! Och när jag, liksom så där i förbigående, sa Katie Melua till Magnus Ihreskog här på tidningen, påpekade han omedelbart att jag uttalade namnet fel.
Och dessutom fick jag mejl från en annan "gamling", några år yngre än jag men lika tunnhårig, kommunalrådet Björn Jansson (s):
Hej Bison! Katie Melua köpte jag för första gången för fyra år sedan. Gillade henne då och tycker att hennes senaste CD är helt ypperlig.
Undrar om luciakandidaten, mina barn, Ihreskog och Jansson hört talas om Harry Brandelius?
En ung kvinna blir överfallen och nästan våldtagen när hon är ute och joggar i Visby.
Jag, en man, försöker sätta mig in i hennes rädsla, vanmakt och ilska, men lyckas naturligtvis inte helt. Jag tycker bara det är för jävligt att kvinnor inte ska kunna få göra saker, som för oss män är självklara. Till exempel att ge oss ut och motionera även när det är mörkt.
Min hustru brukar jogga på kvällarna när hon är i Visby, men av ren rädsla undviker hon den park som annars är det bästa motionsområdet. Och min dotter, som pluggar på folkhögskola i Leksand, vågar inte ge sig ut och springa ensam.
Blev jag vittne till ett sådant övergrepp skulle jag förmodligen tillgripa "mer våld än nöden kräver", eller "övervåld", som det också heter i lagen. Jag skulle säkert bli dömd för det, men det skulle det vara värt.
Har tidigare undrat hur vindruvor utan kärnor kan fortplanta sig. Jag misstänker att det är någonting lurt med såna druvor och försöker därför undvika att köpa dem.
Och mycket riktigt. I TV-programmet Hjärnkontoret i veckan fick jag veta att helt vanliga druvplantor besprutas med ett växthormon, som gör att de växer upp med kärnfria steriliserade druvor.
Så nu ska jag försöka få handlaren här i byn att ta hem vindruvor med kärnor till jul. I alla fall några kilo till mig.
Meddelande till fiskaffären i Hemse:
Ta inte hem någon lax till mig i jul!
Jag har fiskat egen.
Och plötsligt blev jag på mycket bättre humör.