Jag satt och funderade på när vi är som mest lika, vi människor, och kom fram till att som mest lika är vi vid foten av en perfekt grenat klätterträd.
Åtminstone vi killar.
Det är där vi kan lasta av oss våra masker och manér och ta oss upp i grenverket och högt där uppe se på livet som vi såg på det förr.
Innan vi reflekterade över så mycket alls, då, när vi bara VAR.
Eller vi kanske inte kommer så högt, inte vi som är som jag, som har lärt oss hur hård marken är och som lider av ett uns av svindel. Kanske kommer vi bara ett par grenar, men känslan - känslan! - är densamma.
Men det finns saker som inte går att motstå, var i livet och karriären vi än är. Som ett sånt där klätterträd.
Eller som Lego.
Familjen var i Köpenhamn härom året och på Rådhustorget pågick ett konstprojekt då miljontals vita legobitar var utlagda på mängder av bord.
Så fascinerande att iaktta folk som kom där; kostymer och skinnpajer, dokumentportföljer och cig i gipan. Först småleende, sen ett steg fram, sen en enda bit, lite generat, sen murar, torn, hus, palats.
Barnet i oss, dess enorma dragningkraft, bort från måsten och påhäng.
Det var vid frukosten hemma tanken slog mig. Cornflakes, mjölk, banan. När är vi som mest lika? Och jag tänkte att frukosten är ett sånt tillfälle.
Lunch- och middagsvanor skiljer sig, vardagen lunkar olika för olika folk, men frukosten, i den är vi ett, i den är allas våra vanor grovt sett desamma.
Radion på, en tidning, fil och flingor, kaffe, te, macka, inga större variationer.
Det slog mig halv sju på morgonen att nu sitter hela Sverige, hela Europa och äter flingor, är inte det en installation, så säg.
Jag ser dem som bestämmer, de som har makt, jag ser dem i tv och på bilder i tidningar och så tänker jag att även dessa kavajer och klänningar går och bajsar ibland.
Då när viljan är att dörren är stängd och det privata får förbli privat.
Jag tänker på det, att längst där inne, bakom fasaderna, är vi alla grabben och tjejen från förr, som klättrade i träd, byggde Lego och tog ett glas O´boy till frukostrostisen.
Vi som blir och är som förr när vi träffar vänner från förr, som inte kan hålla oss från att bygga med detta Lego.
Inga namn och alla namn men för alla tränger det stundom på och jag tänker mig hur de ser ut, de vars namn jag inte nämner, när de sitter där på ringen och så tänker jag att vi är rätt lika vi människor, trots allt.
* * *
Den tanken är skön att ha med sig, vad den nu kan vara värd.