Det är fem år sedan vi hade en bebis senast och jag verkar helt ha glömt bort allting. Nu påminns jag varje dag om små, mindre trevliga detaljer, som minnet har lyckats sudda ut för mig.
Vad stökigt det blir i huset till exempel! Och lortigt! När ingen varken har tid eller ork att städa! Och det här när man börjar fasa inför nätterna! Det hade jag helt glömt bort. Hur onödigt det känns att gå och lägga sig när man vet att man ändå ska gå upp efter bara någon timme, eller i värsta fall, efter bara någon minut. Hur tröttheten blir ens ständige följeslagare.
Hur man kan skratta hysteriskt som en galen människa över bara en sådan sak som namnet på Clas Ohlsons kundklubb. Klubb Clas.
Äktenskapet blir som ett helt nytt äktenskap. De där glåporden man ibland tar till när man är riktigt förbannad har helt bytts ut och ersatts av nya fantasifulla varianter. En kväll får jag kastat efter mig av en sur make att jag är ”världens långsammaste matgörare” vilket syftar till att det, enligt honom, tar lång tid när jag gör i ordning bröstmjölksersättningen medan han står med en gallskrikande hungrig bebis i famnen.
Jag blir mycket stött över detta påstående och ser det numera som en sport att kunna leverera lagom tempererad flaskmat på kortast möjliga tid när som helst på dygnet.
En kväll yttrar min man följande mening: ”men tar du en timme och städar i ordning lite då så tar jag barnen?” och jag blir så lycklig! Jag blir så lycklig över att få en hel timme för mig själv till att röja upp i röran.
Över att få städa! För att förstärka denna magiska upplevelse sätter jag på mig hörlurar och springer sedan runt i huset som en husfru på speed (eller rättare sagt treo) och hinner lyssna igenom ett helt Håkanalbum samt sjunga jättehögt till varje sång.
Och så det här med avföring. Hur viktigt det plötsligt blivit. Har den lille gjort ifrån sig? När gjorde han det senast? Var det hårt löst eller mitt emellan?
Lättnaden i kroppen när bebisen släpper en högljudd brakskit efter timmar av åmande och gnällande. Den för oss ovana lilla snoppen som vevar runt likt en sprinkler och skvätter ner allt i sin närhet.
För äktenskapets skull är det nog ändå viktigt att inte ”gå ner sig” helt i bebisgeggan tänker vi. Så ibland när de stora barnen har somnat och bebisen sover för tillfället kastar vi oss ner i soffan, trycker oss hårt emot varandra och hetsrabblar alla fina saker som vi vill säga. Man måste vara snabb för man vet aldrig när stunden tar slut.
Det gör den alltid alltför fort eftersom bebisar vekar vilja att mammor och pappor ska behöva familjerådgivning. Efter tre ”jag älskar dig” och ett ”vad snällt att jag fick sova en stund i morse” vaknar den lille igen och en av våra kroppar ockuperas av hans.
Då är det är tur att bebisar inte kan prata för det kan vi i alla fall fortsätta göra, även när vi inte kan vara fysiskt nära varann. Och vi pratar politik. Funderar över vad vi ska rösta på. Pratar om det där glappet som existerar på Gotland då man i princip måste bli inlagd på psyket akut för att få tillgång till en psykolog, eller betala tusen spänn i timmen hos en privat.
Hur många som hamnar mellan stolarna där som inte har råd med privatpsykolog men är för ”friska” för akutinläggning.
Vilken bra sak det skulle vara att lägga lite skattepengar där, tänker vi. Men just det! Vi har ju fyllt upp med att betala för privilegierade människors renoveringar och städerskor! Just det! Det känns ju...viktigt.
Ja det är härligt med barn! Om inte annat så får man ju veta att man lever och så kan man ju alltid spä på sin politiska eld!