Jag sitter hemma med "Wind And Wuthering" snurrande på grammofonen, lite tyst i bakgrunden. Det är en gammal LP med Genesis, symfonisk rock, kallad.
Den gavs ut 1976 när jag var 14 år, men jag köpte den inte förrän jag var 17, 18. Jag undrar vem jag var då. Vad tänkte jag? Vart ville jag nå? Vad gjorde jag med mina ledsnaste tankar?
Omöjliga frågor som jag ibland ställer till dem jag intervjuar.
När vår son föddes och jag första gången tog hans väldigt lilla hand kommer jag ihåg att jag såg på hans fingrar och tänkte: det här är en människa som kan allt.
Ingenting i världen är omöjligt för denne lille krabat, vad som helst kan komma att hända. Statsminister, bilmekaniker, dagdrivare, rock’n’roll-star; allting just då inom räckhåll.
Men så går dagar veckor år och spektrat av möjligheter smalnar, av arv och miljö.
Högt saknade Barbro Hörberg sjunger i sin hjärtliga visa, jag hittar den på Youtube av en slump:
"Där på en bänk, har en gammal solstråle just somnat in/Vinden smeker hans kind som ingen rört vid på länge/Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till".
Leta upp sången du också, det är en visa att bära med sig fram i livet och en sångerska vars värme saknas i det allt mera blåkalla Sverige
Jag tänker på den när jag passerar stadens, varje stads, bänkar. Vad drömde dessa människors mödrar om när de blev till.
Varför blev det som det blev? När vände lyckan? Varför blev den ena vägen deras och inte den andra? Varför blev den vägen jag går just min?
Vår senaste klassträff, 20 år efter nian. Hur vi träffades vid vår gamla skola; tjockare, smalare, mer skägg, glesare hår. Vi som gick ut i livet vid 15, så många val vi hade framför oss då, så många stigar att ledas in på.
Plötsligt var möjligheterna färre och skulle vi ses ytterligare en gång, ja, nog hade var och en hittat sin slutgiltliga plats.
Jag har stängt av LP:n nu, spelar bara Barbro Hörberg i datorhögtalarna samtidigt som jag skriver det här.
Vilken dag upphör barnens rätt att vara barn och då de själva får ta hand om sin gråt, undrade hon, undrar jag.
Jag tänker mycket, mina tankar är varma. Jag handlar desto mindre, där är jag inte bättre än de flesta. Gör ingenting, skyggar, går förbi.
Att ta sig framåt mot sina drömmar är att ha någon som smeker ens kind och att inte behöva vara ensam med sina tårar.
* * *
Barbro Hörberg var en av de stora sångerskorna och textförfattarna, hon dog i cancer 1976, 44 år gammal. Hon saknas oss, hon hade mjuka värden att tillföra vår hårda tillvaro.