Nu när jag bor i Visby och har blivit en så kallad ”Visbybo” så händer det ju att jag umgås med ”äkta” Visbybor.
De som har vuxit upp och bott här i hela sina liv. Som är uppvuxna med påskmarschen och valstugor på torget och rulltrappor och sånt.
De är lyckliga nu när försommaren har anlänt till stan. Tycker att det är fint här.
Deras kroppar fylls av vårkänslor som ju baseras på minnen från tidigare vårar som de upplevt här. De vet vart ramslöken växer, har sina gullvivsställen och så älskar de att sitta på uteserveringar nere i stan. De lägger upp bilder på Ringmuren på Facebook. Ringmuren i solnedgång.
Ringmuren i soluppgång. Ringmuren i dimma. Ringmuren tillsammans med ett blommande äppelträd i förgrunden. Ringmuren i regn. Ringmuren med murgröna. Och jag bara tänker att de har aldrig sett lillvägen ner till min gård i Näs på våren när gullvivorna blommar! De har aldrig sett solen gå upp över Ronehamn, aldrig Lojsta träsk i skymningen och de har aldrig suttit på stranden i Ljugarn långt efter att det blivit mörkt och lyssnat på vågorna, halsat öl för att runt midnatt kasta kläderna och vada ut i det evigt iskalla vattnet där.
Ringmuren liksom! Åk till Lau! Ställ en husvagn på en ödslig strand i Vamlingbo och bli ett med moder jord och rabbisarna!
Åk till änget i Rone där tusentals vilda påskliljor blommar varje år! Uterserveringar! När man kan sitta med benen dinglande över kajen i Burgsvik och räkna vindkraftverk på andra sidan viken och dricka kaffe ur en termos. Hablingbo! Levide! Öja! Lye! Etelhem! När! Åk till När!
Om ni vill veta hur våren ser ut på riktigt! Jag blir visst aldrig någon Visbytjej.
Jag älskar inte Ringmuren och jag fattar inte vitsen med uteserveringar. Fikar gör man i ängen och på stränder liksom, eller vid köksbord. Och jag vill bara sätta mig på bussen hem. Det är så sjukt, för det är ju inte särskilt lågnt. För mig börjar ”hembygden” i Etelhem ungefär och det är väl en 30, 40 minuter med bussen.
Ändå är det som en annan värld. Och varje gång jag åker in i den världen, särskilt när det är sommar, så tänker jag att det är de som bor här som är de smarta och jag som är dum.
Som gick på bluffen om att bara för att de flesta väljer att bo i stan så skulle det på något sätt vara bättre att bo där.
Hur tråkig och icke normbrytande får man bli?! Ändå står jag kvar vid hålet i murjäveln och ojar facinerat för varje ny sten som läggs nu när hålet ska lagas.
Jag traskar traditionsenligt påskmarschen och går lydigt på julskyltningen. Jag skapar traditioner och hittar ställen åt barnen. Hundkex och smörblommor på gräsplätten borta vid storvägen varje år i slutet av maj.
Prästkragar och brudbröd på ängen vid kullen varje år i mitten av juni. Leka i löven på Visborg i oktober. Inte riktigt än, men kanske snart, blir Visby min stad.
Men den blir ju aldrig något Sudret.