Ville DBW slå ett slag för öns barnafödande?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Antingen har de långa, glänsande klänningar och tiara på skallen, eller så har de kortkorta kjolar, tröjor som visar magen och höga boots. Och hur tänker alla pappor och mammor som faktiskt köper dessa dockor till sina döttrar (ger man en Barbiedocka till sin son kan han ju, ve och fasa, bli bög!)?
Tänker ni att "den har Barbien är ju precis som jag önskar att min dotter en dag ska bli! En perfekt förebild!"? Eller "nu ska jag köpa den här dockan för att visa min dotter att alla människor är lika mycket värda, även prostituerade". Eller reflekterar ni kanske inte alls?
Nej nu ska jag inte vara så elak mot Barbie. Jag lekte själv med henne ända tills jag började sjuan, i största hemlighet där på slutet dock. De sista åren gick lekarna dock mest ut på att Barbie gjorde barn med Ken. Det var lika pinsamt varje gång mamma kom in och såg erotiken som utspelade sig i Barbiesängen.
En annan sak jag har tänkt på, är den där jäkla reklamen för medlet som kvinnor kan använda då de drabbats av svampinfektion i underlivet. Hela reklamen går ju ut på att det är så himla PINSAMT för tjejen när hon blir påkommen med att klia sig mellan benen. I varje reklam är det killar som kommer på henne. "ÅÅÅÅH vad pinsamt! Min kille och hans killkompisar kom på mig med att röra vid mitt underliv!
Nu tror de säkert att jag gjorde det för att det är skönt! Eller ännu värre, nu fattar de kanske att det kliar där och tycker att jag är världens äckligaste människa!!".
Hur många gånger har man egentligen inte sett killar stått och rätta till "paketet" på tunnelbanan i Stockholm? Hur många gånger har man inte hört killarna i klassen klaga över "pungsvett" för att sedan se dem stoppa ner handen och klia lite? Orättvist är vad det är! Mer underlivskliande åt folket!
Min dotter har, sen hon började på dagis för två veckor sedan, lärt sig att äta själv med sked, samt lärt sig att klättra. Hon är så cool och duktig, trots att hon har gråtit lite vid lämningarna. Det måste vara det värsta man kan utsätta sig för som människa, att lämna sitt gråtande barn på dagis.
Hela ens väsen och instinkt skriker NEJ NEJ NEJ och den där instinkten är väldigt svår att brotta ner till förmån för hjärnan, som ju vet att hon har det jättebra på dagis. Jag känner dagligen att jag vill falla i dagisfröknarnas mjuka famnar av tacksamhet över hur fint de tar hand om mitt barn.
De är så gudagoda och vänliga, de där fröknarna. Här om dagen, när vi kom och skulle hämta vår lilltös, satt en av fröknarna på golvet och sjöng en sång för några av barnen. Hon avbröt sig inte i sången bara för att vi klampade in, utan sjöng färdigt den innan hon vände sig till oss. Det tyckte jag var så fantastiskt. Barnen före allt. Tryggt.
Jag tror det var i en insändare jag läste, hur avsändaren förfasade sig över att unga människor, om sommarnätterna, roar sig med att ha samlag i Botaniska trädgården. Själv tycker jag att det hela är rätt roligt. Tänk er de fina herrarna, i sina fina baddräkter som anlade sin fina trädgård där på 1800-talet någon gång. Undrar vad de skulle säga idag om de visste om att ungdomar uppskattar att para sig i alla små skrymslen och vrår i den vackra trädgården?
Eller ännu roligare, tänk om de PLANERADE det! De kanske ville slå ett slag för barnafödandet här på ön och gjorde därför en romantisk trädgård, perfekt för diverse "utomhuslekar"! Ho ho ho. Roligt hur som helst.
Man kan tycka att det är människorna som bor i de oroliga områdena runt Gråbo och Bingan som borde skriva klagofyllda insändare till lokaltidningarna, men nej då.
Det är människorna med fina hus och lägenheter i innerstan, vars nattsömn störs under den fasansfulla Stockholmsveckan, som skriver insändare på insändare om sin totala misär. Jag undrar om människorna som bor runt Stureplan i Stockholm skriver så många insändare om "oväsen och svineri" som innerstadsfolket här på ön gör.
Vad hade ni förväntat ner när ni valde att bo så centralt? Skaffa en lägenhet på Jungmansgatan istället vet jag, och finn friden.
Sex kilo har jag gått ner, genom att ge upp min stora passion och kärlek här i livet: godis och kakätande. Jag vet inte om det var värt det faktiskt. Livet har liksom tappat lite av sin forna glans..