”Visades upp som flaggskepp – hur kunde det bli så här?”

Hur kunde Tingsbrogården gå från att vara ett av de mest hyllade i landet, till en arbetsplats där personalen slår larm om brister och otillräcklighet? Reportern Henrik Radhe har läst alla avvikelser, och funderar över sin egen ålderdom.

”Hur kunde Tingsbrogården dala som ett sjunkande skepp i personalens upplevelse och de boendes trygghet?” Det skriver Helagotlands Henrik Radhe.

”Hur kunde Tingsbrogården dala som ett sjunkande skepp i personalens upplevelse och de boendes trygghet?” Det skriver Helagotlands Henrik Radhe.

Foto:

Gotland2024-11-07 16:05
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag har jobbat 38 år, journalistiken trogen, och jag tror att jag har besökt alla öns äldreboenden. När jag i dag ser min grå kalufs i spegeln inser jag att jag i antal år har framtiden bakom mig, och faktiskt närmare till äldreboendet än till ungdomsgården i min egen tidsaxel. Det oroar, i tider när personal slår larm om missförhållanden och underbemanning.

Jag var med när Tingsbrogården visades upp – som flaggskepp och ett mycket väl fungerande demensboende. Med en personal som stortrivdes och kände engagemang, med stöd och blev sedda av chefen. Man hade husdjur på avdelningarna. Aktiviteter för de gamla. Och faktiskt under en period en gris på boendet. Det är mindre än tio år sedan som hunden Bingo, en utbildad vård- och terapihund och av de boende kallad "Glada svansen", förgyllde vardagen för Tingsbrogårdens gamla. Så sent som 2019 hyllade Socialstyrelsen Tingsbrogården som ett av de allra bästa boendena i hela landet.

Sedan gick proppen ur.

Hur kunde Tingsbrogården dala som ett sjunkande skepp i personalens upplevelse och de boendes trygghet?

För att försöka få en inblick i vad som händer kring stormen på Tingsbrogården begärde Helagotland ut alla vårdavvikelser hittills i år: 361 sidor dyster läsning, med flera kilo handlingar att tugga i sig. Efter ett par timmars läsning om missförhållanden, gamla som halkade i sin egen avföring, och tabletter som hittades i sängar och underkläder orkade jag inte mer. Jag fick ta en lång promenad i gråvädret för att vädra lungorna.

Jag klandrar inte personalen, de gör säkert så gott de kan med de resurser som finns. Att vårda äldre med demenssjukdom är både krävande och något som kräver goda kunskaper, förutom lite extra plats i det egna hjärtat. Självklart borde bemanningen vara betydligt tätare på ett demensboende, än på andra särskilda boenden. Flera gånger när jag besökt boenden med demenssjuka har jag blivit rörd, men också illa berörd. Dit hör damen i hatt och kappa, med handväskan i knäet på en stol innanför entrén som väntade tålmodigt.

När ingen kom frågade hon personalen:

– Säg, när kommer min man och hämtar mig?

Men, han är ju död, blev svaret. Just ja, så var det, svarade damen och gick sorgset tillbaka in på sitt rum.

När vi firade min svärmors födelsedag på ett annat demensboende kom plötsligt en dam med rullator inrusande:

– Är det här vägen till "körrgår´n" undrade hon.

Jag ville inte vara den som gav tråkiga besked. Så jag hänvisade henne till personalen och bad att hon skulle fråga dem.

– Tror du inte att jag har gjort det då, utbrast damen!

Att varje arbetspass behöva hantera henne och alla de andra som försvunnit från verkligheten in i dimman kräver sin personal. Och sina resurser.

Just nu bygger regionen ett nytt stort äldreboende i Klintehamn. Som man måste lyckas att bemanna. Under de närmaste tio åren ska 150 nya platser på särskilda boende byggas. Räknar man efter de nya bemanningsnycklar som regionen nu vill införa handlar det ändå om fler än 100 undersköterskor, sjuksköterskor och annan kompetens som ska lockas till äldrevården. En vård som just nu gungar rejält. När jag flyttar in hoppas jag att omvårdnad är något som får kosta. Och att skutan har vänt uppåt igen. Lite värdighet inför ålderdomen, om jag får be.