Vissa krönikor jag skrivit är så bra
Foto: Hans T Dahlskog
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mina samlade krönikor över 2009 ger även en ganska bra inblick i nyhetsflödet under året. Jag har skrivit både om landshövdingens fall, om svinis och om Destination Gotlands pinsamheter då de tillsatte en gammal gubbe som vd istället för Horwitz. Krocken nämnde jag dock aldrig, antar att jag hade annat att tänka på vid den tidpunkten.
Man har ofta annat att tänka på när man har två småbarn och småbarn är även det mest återkommande ämnet i mina krönikor. Jag fick mitt andra barn år 2009 och man kan nog säga att det var en chock. Med "bara" ett barn kan man hålla kvar åtminstone delar av sig själv, då tid till sådant ännu finns. Men med två barn, ja då försvinner den där sista lilla tiden man hade kvar att lägga på sig själv och sådant som eventuellt utvecklar en. Man hinner inte med någonting annat än just barnen och familjen och det är ju även så det ska vara. Men vissa dagar har jag inte känt igen mig själv i spegeln. Under en period grinade jag varje morgon när jag vaknade för jag var så trött. Nu, efter snart nio månader, kan man nog dock säga att det har lättat. Vi har hittat vår lunk. Kommit in det, småbarnslivet, helt enkelt. Det är skönt. Det är ett ganska skönt liv.
Många av texterna jag hittar i min mapp med krönikor handlar om mödravården. Jag skrev spaltmeter med text som sedan aldrig publicerades då jag aldrig skickade in det. Och senare, när bebisen väl var ute och jag inte längre behövde umgås med barnmorskor som grupp längre, så glömde jag bort alltihop. Men en dag, om jag någon gång skriver en bok, ska jag publicera allt. En vacker dag kanske jag rent av startar ett enfrågeparti vars enda vilja är att mödravården och förlossnings-"vården" moderniseras. Att surkällingarna som faktiskt finns kastas ut och ersätts med moderna, unga barnmorskor som vet bättre än att ifrågasätta en nyförlöst mammas vilja att även pappan till barnet ska få stanna på BB och som säger "nej men skit i det, det är viktigare att du får vara glad än att barnet prompt måste suga på dina såriga och variga bröstvårtor så att du gråter åtta gånger om dagen i tre månader".
Vidare handlar det mycket om genus och jämställdhet i mina skriverier. Det har ni nog vant er vid nu och det är bra, för det kommer aldrig att ta slut. Jag är den evigt skriande hönan i gubbväldet. Jag är hönan i tuppgården som ju är GT och dess ledning. När jag var sjutton år sa en av mina mostrar till mig att " de där feministtankarna du har, de kommer att försvinna ju äldre du blir", men det är fel, kära moster. Jag tystnar aldrig.
När jag då summerar år 2009 för mig själv så ser jag att det var ett ganska jobbigt år. Eller, ett "mellanår", som min lite mer optimistiske man väljer att uttrycka det hela på.
2010 kommer inte på något sätt att bli ett mellanår. 2010 kommer att bli året då vi flyttade in i det som, förhoppningsvis, blir vårt bo för en lång tid framöver. Vi ska rusta och dona och måla och plocka blåsippor i skogen alldeles runt knuten. 2010 kommer även bli året då jag gör något bara för MIG, något utvecklande, spännande och roligt. 2010 blir det år då vi för första gången i vår familjs historia, ska ut på arbetsmarknaden båda två samtidigt och även få två inkomster till familjen. 2010 blir det år då den minsta lär sig gå och den stora lär sig räkna. Det år då jag och min sambo tar bilen till Köpenhamn och går på konsert och bor på hotell, bara vi två och hånglar som galningar en hel helg. Vi går mot ljusare tider.