Vissa låtar får inte minnena att fästa
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har en massa såna låtar. Ett blandband eller en hembränd cd tar mig runt jorden eller fram och tillbaka i mitt eget liv.
Alla sånger är förstås inte bra. En del är okej, andra rent av dåliga. Om jag betänker de minnen som kommer till mig hade Ann-Charlotte varit värd något bättre än att förknippas med "Moonlight Shadow", Pia skulle jag gärna komma att tänka på oftare än när jag hör "Lady In Red".
Låtar jag verkligen älskar påminner inte alls på samma sätt om enskilda händelser, platser eller personer. De är på något sätt för stora för det, de bär hela mitt liv från första gången jag hörde dem.
De enskilda intrycken har nötts bort, minnesbojorna har inte lyckats få fäste och de påminner egentligen bara om sig själva.
Det där har jag egentligen stulit från Nick Hornby, den brittiske författaren som slog igenom med romanerna "Hi Fidelity" och "Fever Pitch". Han lanserar i sin bok "31 låtar" - där han skriver betraktelser över just 31 låtar - teorin att riktigt bra låtar inte fäster vid minnen utan flyter till synes konturlöst i ens tillvaro.
Och det är som om han skriver om mig, precis så är det även i min värld, i mitt hjärta.
Det var också den boken, "31 låtar", som gav mig idén att skriva den här spaltsviten i fyra delar om en låt, en film, en bok och en hjälte.
Mott The Hooples låt "Roll Away The Stone" har alltid funnits. Jag var tolv år när den gavs ut, 1974, och jag älskade den från första stund. Den musik som kommer till en i de år då man är som en svamp kan naturligtvis aldrig konkurrensutsättas på lika villkor senare i livet, även om försök har gjorts.
Suede-låten "Trash" från 1996 är till exempel en relativt sentida sång som åtminstone skulle kvartsfinalseedas inför en eventuell popturnering i min hjärna.
"Roll Away The Stone" bär inget direkt minne likväl som den bär alla minnen. För mig är den fri från allt likväl som den omsluter hela mitt liv.
Den är en egen organism som rör sig obehindrat över allt och jag må ha lyssnat på den månghundratals gånger och aldrig, inte vid ett enda tillfälle, har jag tänkt att "nu räcker det".
Den sången är själva essensen av det bästa med popmusik - melodin, Ian Hunters kompletta rockröst, glädjen i uttrycket, saxarna och sha-la-la-körerna - och har du inte hört den så finns den på youtube.
Jo, du har hört den, förresten, härom året förekom den i tv-reklam för köttbullar och det är naturligtvis både roligt och sorgligt. För en så bra låt är värd ett bättre och det bästa av öden.
* * *
Nästa vecka: Om en film.