Vissa saker är omöjliga att förutse. Vi har flyttat söder ut och i samband med detta hyrt ett förråd i Hästnäs för att härbärgera saker som inte fick plats på flyttlasset. När sista kartongen skulle upp på översta hyllan, föll en trälåda i golvet. Olyckligtvis rammade den pulversläckaren som tömdes med ett vrål värdigt ett rasande lejon. Jag hann inte reagera innan förrådet var fyllt av förblindande grått damm liknande vulkanaska. Förödelsen var total. Efterspelet väntas svida som myrpiss i ett öppet sår.
Jag fann för gott att dra mig undan till de soliga vulkan-öarna utanför Afrikas nordvästkust där pulversläckare är lika sällsynta som lediga p-platser i Rom. Rätta stället för en dammig nordbo. Lustigt nog beter sig solen inte på samma sätt som på Gotland. Skulle man sola bakom stallet i Barlingbo så fick man tålmodigt vänta tills den sömnigt orkade upp över talltopparna framför Lennart och Lenas hus. Den tog sedan en sväng bort mot Romahållet för att slutligen försvinna bakom Anna-Lisas ladugård. På semesterön tittade solen nyfiket fram mellan vulkanerna, svävade sedan spikrakt över himlavalvet för att många sköna timmar senare försvinna med ett fräsande plask i Atlanten.
Det är dock icke alla förunnat att få en strålande plats. Solstolarna bokas med badlakan, hade vi fått veta. Hasse och jag hade anammat informationen och var därför nere vid poolen och bokade. Tidigt. Inte helt lätt i mörkret. När vi senare skulle inta våra platser visade det sig vi hamnat så galet till att vi inte kunde förvänta oss sol före halvåtta på kvällen. Några vänliga irländare såg till att vi hamnade rätt, intill den skönt uppvärmda barnpoolen. Tackade med en flaska Baileys.
Det är inte bara att komma från snötyngda nord och kasta sig i solskenet motsvarande det i Saharaöknen. Det måste till skyddande kräm. En rödlätt medelålders engelsman var dock rädd om slantarna. Solskydd var inget för honom. No, no! Men så såg han också ut som ett stoppljus i fejset, redan första dagen. Och värre skulle det bli. En ilsken tjur skulle ha fått spader om de mötts. Jag kan föreställa mig att när väl brännskadorna läkts, om några år eller så, är han mera lik Niki Lauda än Mora-Nisse. Han var nämligen som att se den forne skidkungen från Dalarna. En blossande röd niofaldig vasaloppssegrare.
Vi besökte nöjeskvarteret en afton, en blandning mellan Las Vegas och Kräklingbo marknad. Jag blev direkt infångad av tre vackra flickor från Senegal. Nej, nej, nej skrek mitt resesällskap och försökte dra vidare. Inte en chans. Jag placerades på en stol och två höll i medan den tredje flätade in en slinga i mitt hår. Pengar var det inte tal om, men när de var färdiga fick jag punga ut med motsvarande 250 svenska kronor.