Man vet aldrig när de dyker upp, de här sommarungdomarna, de styrs av väder, vind och spontanitet. Rätt som det är kan du få ett sms där det står: ”Vi lämnar stan nu. Vi är fem stycken. Vi är hungriga.” Då måste man kunna leverera.
Därför har jag någon slags beredskap hela sommaren där jag snabbt kan få fram stora mängder mat. Det här kräver en hel del planering. När man bor på landsbygden som vi gör och har långt till affären så måste man alltid ha ett lager av mat hemma. Jag vill ju också att ungdomarna ska kunna vara spontana, inte känna sig styrda av mattider och annat.
I generationen före mig så fanns det, och kanske ännu finns, ett antal potatisterrorister. Det kunde vara så att vänner till oss var på Gotland på semester och åker förbi Hägsarve och tänker: ”Vi kör in här och hälsar på en stund”. Jättetrevligt.
När man precis slagit sig ner för en kopp kaffe och en pratstund så ringer det i gästernas mobiler. Då är det någon upprörd släkting som undrar: ”Var blev ni av? Jag har satt potatisen på spisen så ni måste vara här om 20 minuter!”.
Man riktigt ser skräcken i gästernas ögon när de springer mot bilen och själv står man kvar med kaffekannan i handen, man hann aldrig ens hälla upp något kaffe.
Jag har bestämt mig för att jag inte vill bli en potatisterrorist. Det är faktiskt inte hela världen om potatisen blir kall. Det är bättre att leva på lite lösa boliner.
Om man nu får spontanbesök sommartid så kan det vara trevligt att ha lite glasspinnar i frysen. Tyvärr är det i princip omöjligt att ha glass här. Får Hemmansägaren reda på att det finns glass så äter han två stycken på en gång. Han säger att han måste göra så för annars riskerar han att inte få något alls. Man måste passa på när det finns.
Jag tror övriga familjemedlemmar resonerar likadant. När jag går hårt åt Hemmansägaren så försvarar han sig med att det handlar om ett spelteoretiskt problem:
”Det optimala hade varit om varje individ åt rimliga mängder med glass. Men eftersom man inte litar på de andra så är den näst bästa strategin att moffla i sig så mycket glass man kan på en gång!”
Mänskligheten har tydligen genom tiderna löst dylika dilemman med regler, lagar och kultur. Just när det kommer till glass så känner jag att vi måste införa en hårdare lagstiftning här.