Det var en varm dag på Hemse. När vi nådde kassan upptäckte vi att kön stod helt till och verkade ha gjort länge. En "hjälpsam" fastlänning gjorde sig besväret att högljutt meddela oss om vad som stod på. En äldre dam hade tydligen "inte tagit med sig tillräckligt med pengar" till affären och stod nu längst fram i kön, i en överfull affär och plockade bort vara efter vara. Kassörskan var stressad och visade ingen empati. Inte heller gjorde fastlänningen framför oss saken bättre då hon med sin gälla stämma berättade för oss att hon hade all tid i världen. Lärare som hon var kunde hon ju stå kvar till mitten av augusti om det var så.
Jag brukar försöka ha det som vana att hjälpa människor som hamnar i den situationen i mataffärer. Man erbjuder sig att betala bara. Om det så gäller cigg, falukorv eller smågodis. Man erbjuder sig att betala. Ofta vill personen man hjälper betala tillbaka senare, då kan man ordna det ifall det känns som att det är viktigt för den andre. Man hjälper till. Man står inte tyst och ser på när någon förödmjukas och skäms halvt ihjäl bara någon meter ifrån en. Jag brukar inte göra det. Men den här gången gjorde jag det.
Ända sedan jag kom ut ur affären har jag gått och grunnat på varför jag inte följde min egen moral och bara gick fram och betalade. Var jag nojig över att pengarna på mitt kort inte heller skulle räcka? Rädd för att bli utskämd också jag? Tyckte jag kanske att någon av alla kunderna emellan mig och damen i nöd hade kunnat hjälpa till? Det var många kunder emellan oss. Ingen erbjöd sin hjälp.
Barnen var med! Vad jag har skämts senare, för att jag inte var mitt allra bästa inför dem. Var en förebild. Hur ska de lära sig att stå upp för och hjälpa sina medmänniskor om de aldrig ser mig göra det? Hur ska jag kunna begära att de inte står passiva inför människors behov av hjälp och empati när jag inte själv lyckas?
Sedan dess har jag tänkt att jag inte ska gå runt och vara så jävla skenhelig. Jag ska inte gå runt och tro att jag är någon himla Jesus och jag ska heller inte sätta mig till doms över medmänniskor som misslyckas likt mig.
Man orkar inte vara lik Jesus jämt helt enkelt. Ibland har man inte förmågan, kraften, orken eller modet. Det minsta man kan göra är att skämmas och försöka vara bättre nästa gång. Men någonstans måste man också, som Jonas Gardell brukar predika, förlåta sig själv. Ha medkänsla med sig själv. Och även med sina barn, när de inte heller orka leva upp till förväntningarna. Skämmas bör man. Man det måste finnas gränser även för skammen.
Jag hoppas att de andra kunderna bakom damen i kön också har haft den här ågren. Hoppet är liksom ute om man inte ens reflekterar över det. Hoppet är ute om man inte skäms. Jag kan alltså åtminstone glädjas över skammen.
jenny_thomasson@hotmail.com