För 28 år sedan var det hennes far och jag som nybakade lärare stod på universitetshusets trappa, nu ska vi alltså stå där som föräldrar, det känns högtidligt. Jag började skissa på ett tal till henne efter en känd förebild:
Min kära Betti! Du blir stor,
du från din docka hunnit wäxa;
utaf din hulda fromma mor,
tag för din framtid denna läxa.
Men kom sedan på att det nog är att tala för döva öron. Jag skulle dock vilja rikta en uppmaning till alla övriga där ute som ofta har kommentarer om saker och ting, slå inte kallt vatten på lärare! Rynka inte på näsan! Jag har sett massor med näsor som rynkats och det gör mig galen! Gotland har landets största lärarbrist, upp till 90 % av lärarkåren på Gotland behöver bytas ut fram till 2035. Det är många åtgärder som behöver göras men är det något vi alla kan hjälpa till med så är det att inte se ner på läraryrket. Kommentarer jag ännu får efter 28 år är:
”Jaha, du jobbar på högstadiet, nej fy fan, om jag var lärare skulle jag jobba på gymnasiet!” Eller: Lärare? Finns det inte andra jobb? ”
Sådana kommentarer är kanske inte illa menade men de gör ont ändå. Jag hoppas min kära Betti slipper det här. Min egen far var omåttligt stolt när han skulle på vår lärarexamen. Han var inte så van att klä upp sig då han till vardags mest gick i lagårdskläder men han kom upp till Uppsala med kostym och en ny, oknuten slips.
Till historien hör att i lägenheten under oss bodde vår granne Roine och hans pojkvän. Jag skulle inte säga att farsan var fördomsfull men det här var ju före pride och farsan var inte så van. Han tillbringade mycket tid i vårt köksfönster med att stalka Roine och hans pojkvän när de kom och gick:
"De går hand i hand!" kunde farsan sitta i vårt köksfönster och tjoa.
Examensdagen kom och till sin förtvivlan upptäckte farsan att ingen av oss kunde knyta slipsen:
"Du får gå ner till Roine och be om hjälp", sa vi. Roine var alltid snajsigt klädd så en slipsknut var en baggis för honom.
"Naj, naj", sa farsan!
Men hur det var så gick han till slut ner på darriga ben och ringde på. Sedan var han borta länge. När han äntligen kom tillbaka så var slipsen knuten och han var på ett strålande humör:
"Vilke trevlige karlar! Vi hade så mycket att prata om!"
Dottern har bett oss att inte klä upp oss för mycket så slipsen lämnar vi nog hemma. Det blir högtidligt ändå.