Josefin Nilsson har lämnat jorden. Hon har liksom funnit jämt och nu finns hon inte.
Jag var mycket liten när Ainbusk singers slog igenom. Så pass liten att de faktiskt figurerar i ett av mina första minnen. Jag och min kusin var små när vi fick åka hela vägen till stan för att övernatta hos vår moster. Moster var ung, i partyåren och vi tyckte att hon var så häftig. I hennes lägenhet var väggarna mörka och det hängde tavlor föreställande gråtande barn. Vi fick botanisera själva bland vinylskivorna och hittade en med en stor, sorgsen clown på omslaget som vi valde. Sedan sjöng Ainbusk för oss om Lassie hela kvällen. Det var en förtrollande sång som kom att bli lite av ett soundtrack för vår tidiga barndom.
Ett antal år senare började jag högstadiet, på Högbyskolan, samma skola som tjejerna i Ainbusk gått och fick i tre års tid lyssna på berättelser om Josefin, eftersom min lärare var samma som hon hade haft, femton år tidigare.
Så Josefin och Ainbusk fanns liksom ständigt närvarande. Poppade upp i melodifestivaler och på film. Var alltid en stolthet. Det tror jag vi har känt allihop, varenda gotlänning. Det är Babben och Ainbuskrar som varit vårt ansikte utåt. Som gjort oss stolta under alla år.
När jag gick på gymnasiet släppte de en julskiva och vad jag älskade den skivan, även om jag kanske inte pratade så jättehögt om det bland alla långhåriga Ozzy Osbourne- fans i min musikklass. Men hemma framför spegeln var vi Josefin och Nordman (som sjöng duett med Josefin på en av låtarna). Min homosexuelle vän insisterade på att få vara Josefin. För honom var hon en ikon. Jag fick stå bredvid med ett lammskinn över axlarna och vara Nordman.
Och så nu senast, showen på Länsteatern förra året. Där stod de igen, starka och sköra på samma gång, precis som jag faktiskt. Precis som de flesta av oss. Sällan har jag blivit så berörd som den kvällen när de två kraftfulla systrarna blandade humor med allvar och undrade om vi kunde älska dem ändå, trots håravfall, steloperationer, depressioner och en man som gjort vad han kunnat för att ta sönder. Det kunde vi, såklart.
Att reducera Josefin Nilsson till vare sig hennes skönhet eller hennes senare skörhet kan jag bara inte göra. Hon var mer än det. Det Josefin Nilsson kommer att minnas för är den magiska rösten, även den både så kraftfull och samtidigt så skör. Att ordet Utstrålning troligtvis uppfanns av någon i hennes publik. Hennes otroliga känsla för humor samtidigt som djupet hela tiden fanns där, närvarande med henne på scenen. Hur hon satte Gotland på kartan.
Vi kommer aldrig att glömma.
Alla tankar till Josefins närstående.