Vi är mitt i kalastider. Med två barn som fyller år med två veckors mellanrum är det en intensiv period.
Prestationernas tid. Det cirkulerar runt en "artikel" på Facebook som handlar om hur föräldraskapet såg ut på 80/90-talet när bland andra jag växte upp. Den går ut på att det minsann blev människor av oss också fast våra föräldrar rökte under fläkten, körde runt oss utan bilbarnstolar samt, vid kalas, slängde fram en big pack glass på köksbordet och blåste upp några ballonger.
Ja, sådant kan man ju skratta avslappnat åt om man inte läst forskningsrapporter om hur mycket öronproblem och astma vi haft/har, hur antalet barn som dör i trafiken har sjunkit samt när man tänker på hur många av oss som behövt gå i terapi på grund av till exempel extremt bekräftelsebehov . Min individualistiska generation må vara välmående på många sätt men det är nog ingen tillfällighet att våra föräldrars ickecurlande uppfostran gjort att många av oss idag kompenserar våra barn för det. Det vi inte själva fick ger vi våra barn, så har det väl alltid funkat.
Så nu tävlar vi i barnkalas. Man kan ha dem på leklandet, i badhus, i bowlinghall eller på museum. Dagens stora barngrupper gör det nämligen mycket svårt att ha barnkalasen hemma och nu för tiden bjuder vi nämligen hela klassen (eller utefter kön). Vi gör egna extrema skapelser till tårtor som vi lär oss på Youtube och de bättre bemedlade beställer från bageriet. Vi har inte fiskdammar längre, nu för tiden krävs avancerade skattjakter med stationer, kartor och ledtrådar. Gluten, nöt och laktosintoleranta ska inkluderas och i lekarna man leker får ingen åka ut, för då kan den bli traumatiserad. Det finns många, många hemsidor med endast lektips på internet. Andra med baktips. Andra med dekorationstips. Tematips. Tilläggas bör att barnen också har internet. Så de har sett de här sidorna och den där videon på hur man tillverkar tårtor med Legogubbar i marsipan på. Om inte annat så går de ju på varandras kalas.
Vi har ju så dåligt samvete hela tiden. Över att vi har skilt oss. Över att barnen måste gå på dagis och fritids. Över allt vi borde göra (baka tillsammans, spela spel oftare, vandra i naturen ihop, resa mer, läsa fler böcker, lyssna mer, bjuda hem kompisar oftare, spela mindre tv-spel, vara mer pedagogiska, sätta gränser, sätta mindre gränser...) men inte gör. Och så fyller ungen år och det är klart som fan att man drar på stort. Det är hen ju värd.
Och det är de ju. Jag hade älskat att ha mig själv som mamma i kalastider faktiskt. Inte för att det var något fel på våra kalas direkt, men alltså, vi började grovhångla på våra partyn när vi gick i fyran. Efter att föräldrarna hade lämnat oss med vår big pack och satt sig under fläkten för att röka. Så hellre är jag lekledare och käkar Losec en månad i mars/april än att riskera att uttråkningen tar sig sådana former.