GA 150 år
Jag ger det två år. Sedan får jag se.
Exakt så resonerade jag när jag erbjöds jobbet som nyhetschef på Gotlands Allehanda. Jag hade min trygghet, min familj och mitt arbete i Skåne. Men det var något med ön som lockade. Det som till sist avgjorde att jag blev öbo var dels en utmaning från journalistförbundets Henrik Radhe som gick ut på att som kvinna i ledningen göra skillnad på en i övrigt manstung redaktion, dels att Gotlands Press VD Lars Herlin la in två knippe sparris, som skulle delas ut varje vår, i löneförhandlingarna.
Det kändes både lockande och knasigt, så jag antog utmaningen. Första mötet var precis som jag hade förväntat mig – en avvaktande bakåtlutad skara med armar i kors som undrade vad jag skulle kunna bidra med. Men så var inte alla. Från andra möttes jag med glada tillrop och stora hjärtan. Det som blev tydligt för mig var att det behövdes krafter som jobbade för att vi skulle bli en redaktion som hjälptes åt mot våra gemensamma mål.
Min tid som nyhetschef blev ganska kort och när jag som redaktionschef fick möjligheten att kräva en extern rekrytering till nyhetschefposten såg jag min chans att få in en kvinna till. Så blev det och jag tror att det var viktigt för hur vi tillsammans sedan försökte få kvinnorna på redaktionen att känna sig trygga med att kliva fram på nya positioner och att få yngre kvinnor att vilja jobba hos oss.
Nu har det gått 16 år. De där första två åren gick så rasande snabbt att jag knappt hann blinka. Mediabranschen har genomgått en otrolig förändring och jag har bytt arbetsuppgifter allteftersom nya behov har uppstått. Drivkraften har dock alltid varit densamma, att göra läsvärd journalistik som gotlänningarna både har nytta av, blir roade av och blir upplysta av. Lyckligtvis har jag fått jobba nära kollegor som har velat samma sak.
De ekonomiska förutsättningarna för branschen har med ojämna intervall krympt personalstyrkan och ibland hade det känts enklast att säga ”nu går det inte längre”. Men så funkar det inte på GA. Vi har visat att det går. Många gånger har det vi gjort också gått riktigt bra. Ett sådant exempel är när vi som en av landets minsta redaktioner fick höra juryn för Grävande journalister meddela att vi var nominerade till, det enligt mig finaste priset, Guldspaden. Reporter Eva Klint-Langland hade granskat hur juristerna som skulle hjälpa de ensamkommande flyktingbarnen från 2015 med uppehållstillstånd skötte sitt arbete. Det visade sig bli ett gräv som var av riksintresse då det avslöjade en rättsosäkerhet för de utsatta. Ombuden åtog sig nämligen alltför många uppdrag som de sedan inte hann med. Att höra Eva berätta om arbetet inför landets samlade och främsta grävreportrar gjorde mig stolt till bristningsgränsen. Hon stod med all rätt i rampljuset, men stoltheten var lika stor över alla övriga reportrar på redaktionen som hade slitit hårt för att skapa utrymme för det tidskrävande grävandet.
Ett annat minnesvärt ögonblick var när min nominering till priset Årets dynamo, som är ett arbetsledarpris, nådde hela vägen fram och Eva Buskas fick ta emot priset inför en fullsatt sal av mediekollegor. Så välförtjänt, men inte ett enmansjobb det heller. Det krävs alltid engagerade och intresserade medarbetare för att man ska bli en bra ledare.
Vid sidan om att vara nära gotlänningarna i vår journalistik har jag velat att vi ska vara på samma fysiska plats som våra läsare. Därför har vi farit runt på marknader, vi har haft eget program på Almedalsveckan, vi har ordnat musikfester och livedebatter. För att nämna några aktiviteter.
En del arbetsuppgifter har legat ganska långt utanför det journalistiska uppdraget, men det har alltid varit viktigt att möta läsarna.
Det är lätt att lyfta de där höjdpunkterna, men medvetenheten om att det krävs ett starkt team som drar åt samma håll varje dag gör mig så stolt över GA-gänget. Jag kan utan prut säga att det har kostat både svett och tårar men det har också skapat en otrolig sammanhållning och glädje.
Nu har tiden fört mig mot en mer digitaliserad vardag där jag jobbar mindre med papperstidningen och mer med nyhetssajten. Jag har dock ännu ynnesten att sitta bredvid kollegan Fredrik Magnusson som trollar fram tidningssidor varje dag. På det sättet har jag ena foten kvar i papperstidningarna som ligger mig så nära hjärtat, även om vardagen mest rör sig kring antalet sidvisningar och artikelköp på Helagotland.se.
Det är en annan tid och jag jobbar fortfarande med mina gamla GA-kollegor, men inte lika nära längre. Åren som ansvarig för Gotlands Allehanda ligger kvar som fina minnen och där kommer de att stanna. Länge.
Så hur gick det med jämställdheten då? Jodå, av GAs fast anställda reportrar och chefer är det numera fem kvinnor och fyra män. Häpp!