Eva Klint Langland, till höger, under guldspadegalan tillsammans med journalisterna Johannes Hallbom, Eva Buskas och Jakob Larsson.
GA 150 år
Året var 1986. Upplagekriget mellan de gotländska lokaltidningarna var inne i en intensiv fas. GT var största tidning, men GA ”ökade mest” och gav konkurrenten en match med tidningar så bamsetjocka att de knappt gick att vika.
Eftersom sidorna också skulle fyllas fanns det plats för en skrivarglad tonåring i mixen.
Jag kom till GA i ett skede när redaktionen stod i begrepp att lämna Mellangatan och innerstan och flytta in i det nya fina tidningshuset på Broväg.
Framtidstron var stark. GA-loggan, formad som en uppåtpil, trycktes upp på flaggor som vajade malligt på solsidan av vägen. GT såg ut att huka i skuggan av Statoil mittemot.
Den tidens GA och det samhälle som vi befann oss i var en tungt mansdominerad värld. (Ja. Jag skrev under ”Me too”. Hade nog lika många skäl för att skriva på som grönlänningar har ord för snö.)
Mansdominansen till trots bestod redaktionen av en salig blandning journalister som i sin spretighet bidrog med inspel från stora delar av samhällslivet. Och hela gänget leddes av redaktionschefen Janne Olsson och chefredaktören Göran Mattsson som kunde konsten att säga JA! Det var fria tyglar. Vi reportrar fick blomma.
”Vad skriver du om då? Bortsprungna kor eller?” Det var i många år den försmädliga standardkommentaren när jag berättade om mitt jobb för fastlänningar.
Det är ju rätt lätt att le åt lokaltidningsjournalistik. I sin bästa form är lokaltidningen som en lägereld. Med sex-dagars utgivning och ett ständigt webbflöde får glöden aldrig slockna. Redaktionen matar på med vedklabbar. Engagerade tipsare och debattörer, idékläckare och arrangörer, aktivister och entreprenörer bidrar med sina pinnar.
Och i det samspelet skapas ett Vi med berättelser om vilka vi är, vad vi kan och vad vi gemensamt behöver ta tag i.
Ofta i vardaglig trevnad, men i lågornas sken håller tidningsfolket vakt ut över sitt landskap och har koll på både det som händer och de som bestämmer.
Och när det behövs, då kan brasan snabbt bli en larmande vårdkase som får alla på fötter.
Som GA-journalist märkte jag att de försmädliga kommentarerna med åren kom att klinga av. Kanske för att allt fler insåg att lokaltidningen inte är någon självklarhet. Kanske för att det i åsiktsbubblornas tid finns ett enormt behov av lägereldar där vi kan lära känna varandra och berätta om oss själva. Men alldeles säkert för att många lokaltidningar har jobbat stenhårt för att ständigt bli bättre.
Inte minst GA, som för väldigt länge sedan valde att satsa mindre på malliga flaggor och mer på god journalistik.
I tidningskriget på Broväg blev Gotlands Allehanda aldrig störst. Många dagar inte ens bäst. Men GA har alltid varit bra på att kraftsamla och bjuda läsarna på något extra.
En helt vanlig morgon har GA-läsaren kunnat öppna sin tidning och mötas av ett fyrverkeri! En stor nyhet, ett gräv eller en bildkavalkad med fantastisk grafik och sprakande layout. Grejer som har låtit tala om sig helt enkelt.
I 150 år har Gotlands Allehanda nu hållit den glöden vid liv. Jag hoppas att den kommer att gå i arv till många framtida generationer av GA-journalister. Och mitt tips till framtidens redaktionsledningar lyder: Förlora er inte i klickstatistik och strategier. Säg JA till goda idéer!
Eva Klint Langland
Journalist på GA 1986-2021 (och skrev under de åren aldrig om bortsprungna kor, men emellanåt om bortsprungna hästar, bortsprungna hundar och kor på vägen. För att det är viktigt, för att det kan göra nytta och för att det finns plats för sådant i lokaltidningens fantastiska mix).