Eva Buskas tillsammans med Ulrica Fransson, i dag digitalchef på Gotlands Media.
Det allra första exemplaret av GA, som provtrycktes i december 1872, har förkommit. I Kungliga Bibliotekets digitala samlingar är den äldsta upplagan från den 3 januari 1874.
Då var det strålande tider. Efter att ha startat som ett veckoblad hade GA redan efter ett halvår gått upp till tvådagarsutgivning och nu, på nyåret 1874, meddelade redaktionen att den fyrsidiga tidningen skulle utökas till 30 spalter i veckan och dessutom få ett nytt utseende, tack vare en nyinköpt tryckpress. Att den investeringen ”kommer att leda till betydligt ökade kostnader, torde icke behöfva antydas”, men trots det behåller man prenumerationspriset på fyra riksdaler, enligt den anonyme redaktören (som kanske troligast var GA:s förste ansvarige utgivare Otto Fredrik Kuylenstierna. Jag föreställer mig honom, i vit skjorta med ärmhållare och med kavajen slängd över stolsryggen, frenetiskt hamrande på skrivmaskinen på redaktionen på Mellangatan).
Det är en kolumn som ångar av självförtroende, framtidstro och pionjärsanda. Det här är en redaktion som ”icke sky några uppoffringar” för att GA ska kunna uppfylla läsarnas krav på en riktig länstidning.
Nu, 150 år senare, har framtidstron i hela mediabranschen falnat, inte bara för att läsarna blivit allt mindre lojala när de har vilken informationskanal som helst i mobilen, utan också för att själva journalistiken som affärsidé är i gungning. De privata mediehusen har de senaste 15 åren genomgått ett ekonomiskt stålbad med fallande upplagor, annonsintäkter som rasat och kostnader som ökat. Mycket få tidningar har än så länge lyckats få digitala intäkter som motsvarar de man tidigare hade från de tryckta tidningarna. Många tidningar sparade sig igenom högkonjunkturen – och nu står lågkonjunkturen och stampar i farstun.
Om detta är redan mycket sagt och skrivet. Betydligt mindre talas det om hur journalistikens roll som demokratisk grundbult håller på att försvagas i en omfattning vi ännu inte har sett slutet på. När Reportrar utan gränser i våras presenterade årets pressfrihetsindex för 20:e gången så konstaterade organisationen att rekordmånga länder har en ”mycket allvarlig situation” avseende pressfriheten. Och då är inte det mest anmärkningsvärda att diktaturer saknar pressfrihet. Det är, för att använda ett slitet uttryck, sen gammalt. Reportrar utan gränser beskriver hur en ökad polarisering i kombination med oreglerad informationsspridning på nätet fått ”katastrofala effekter” även i demokratiska stater. I USA satte president Donald Trump en ära i att offentligt förnedra journalister och byggde en stor del av sitt varumärke runt de ständiga attackerna på mediernas ”fake news”. Samtidigt tog de amerikanska medierna ännu ett kliv bort från sin oberoende ställning till förmån för den ena eller andra sidan om det allt djupare dike som skär genom det amerikanska samhället.
Sverige är inte USA – långt därifrån. Men även här syns en tydligare polarisering i samhället, där flera olika grupperingar ifrågasätter både de etablerade medierna, vetenskapen och hela vårt samhällssystem, något som blev tydligt inte minst under pandemin.
Och även i Sverige har det blivit vanligare med politiker, också på högt uppsatta positioner, som inte hymlar med sitt medieförakt.
4 av 10 svenska journalister avstår från att rapportera om vissa ämnen till följd av hot och hat, enligt samma pressfrihetsindex. Att håna journalistik och journalister (eller anklaga medierna för att vara vinklade så fort en artikel inte bekräftar den egna världsbilden) är en av de enklaste poängerna som finns att hämta på sociala medier. Tumme upp på det, hö hö….
Medierna har stor makt – och ska kritiseras när fel har begåtts, för fel blir det så klart emellanåt, både allvarliga och mindre allvarliga. Men varje hånfull skrattemoji på ett illa underbyggt inlägg om journalistikens uselhet blir till droppar som urholkar förtroendet för medierna. Sägs det bara tillräckligt många gånger, så måste det vara sant.
Men hade du fått reda på skandalerna på Attendo på Terra Nova om det inte hade varit för gotländska journalister som gjorde sitt jobb (där faktiskt GA publicerade den allra första artikeln om missförhållanden på äldreboendet för snart ett år sedan)?
Och vart vänder du dig för att få mer information när båtarna är inställda, när busstrafiken inte fungerar som den ska, om varför biskopen fick avgå – eller när du bara vill veta hur det gått för grannens sork i ”Bonde söker fru”? Ganska ofta till din tidning eller radiokanal.
Men ska de finnas kvar krävs läsare och lyssnare som står upp för att medierna behövs och som är beredda att betala för att journalister ska ta fram den information man själv inte har tillgång till.