Livet som lokalreporter blir aldrig enahanda

Tjusningen med att jobba på en dagstidning är att det är nya givar varje dag. Det tycker GA:s Vilda Engström, som har hunnit jobba längre på tidningen än hon har varit sambo, husägare och mamma.

Laleh anländer till Grå Gåsen i Burgsvik, inför inspelningsstarten av Så mycket bättre, säsong 2, i juni 2011.

Laleh anländer till Grå Gåsen i Burgsvik, inför inspelningsstarten av Så mycket bättre, säsong 2, i juni 2011.

Foto: Joel Nilsson

Journalistik2022-12-14 12:45
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

GA 150 år

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Tvärtom, jag växte upp med GT och DN på frukostbordet, och för mig var GA, precis som Svd, den andra tidningen. 

Min relation med GA började som en sommarflört, när jag nyss fyllda 24 år fick sommarjobb på tidningen 2005. Det var mitt första jobb på en dagstidning och jag var lite orolig över tempot – hur mycket, och framför allt hur snabbt, skulle jag vara tvungen att producera? För att bilda mig en uppfattning hade jag studerat ett slumpvis utvalt exemplar av tidningen. Till min fasa upptäckte jag att det stod samma byline under artikel efter artikel. Jag tror jag räknade till sex eller sju artiklar signerade Åsa Wallin och blev minst sagt svettig.

Vad jag inte tänkte på, eller för den delen kunde veta, var att det var en måndagstidning jag hade använt i min research. På den tiden jobbade en reporter och en fotograf hela helgen och producerade samtliga lokala artiklar till måndagstidningen...

undefined
GA:s team, Tobias Wallström och Vilda Engström på plats i Linköping när Ainbusk prövade lyckan i Mello 2008.

Efter den där första sommaren följde en lite trevande på- och avrelation. Jag åkte tillbaka till Stockholm, kom tillbaka för att jobba en vecka eller två och åkte sen hem igen. Under den här tiden var jag också GA:s alldeles egna Stockholmskorre, kanske den enda i tidningens 150-åriga historia? 

Jag bevakade bland annat hovrättsförhandlingarna rörande dubbelmordet i Fröjel, intervjuade gotlänningar i förskingringen och var med när dåvarande infrastrukturminister Ulrica Messing (S) uppvaktades om färjetrafiken hösten 2005. "Hela öns framtid står på spel", var budskapet då GA:s och GT:s tre chefredaktörer Hans E Andersson, Håkan Ericsson och Rolf K Nilsson lämnade över 17 000 namnunderskrifter som tidningarnas gemensamma namninsamling resulterat i. Samma dag uppvaktades ministern även av kommunledningen med kommunstyrelseordförande Jan Lundgren (S) i spetsen.

undefined
Kommunstyrelsens ordförande Jan Lundgren (S), landshövdingen Marianne Samuelsson och kommundirektör Bo Dahllöf (till höger) uppvaktade infrastrukturminister Ulrica Messing (S) (i mitten) om Gotlandstrafiken, hösten 2005.

Sedan sommaren 2006 har vi kilat stadigt, GA och jag. Efter sommarjobb fick jag ett vikariat i ett helt år och flyttade till ön på heltid. En del, företrädesvis vänner och bekanta på andra sidan sjön, tycker att det är konstigt att stanna på en och samma arbetsplats så här länge. Dessutom raljeras det ganska ofta i de kretsarna över lokaltidningarnas innehåll. En återkommande fråga, eller snarare påstående, är att vi skriver om bortsprungna kor. Något som min tidigare kollega Eva Klint Langland skrev om tidigare i veckan.

Jag har en gång i början av min GA-karriär skrivit om en bortsprungen katt i Ganthem, som kom hem efter att ha varit på vift en längre tid. Men ingen gång under mina år på tidningen har jag skrivit om bortsprungna kor. Dessutom hade det varit en alldeles utmärkt nyhet – i synnerhet om korna tagit sig ut på trafikerade vägar.

Den där inställningen, om att det vi skriver inte skulle vara angeläget, kan reta gallfeber på mig. Gotland är ingen pittoresk instagramkuliss, här lever riktiga människor som precis som andra kämpar med att få ihop arbete och familjeliv, ekonomi och drömmar. Ändå vilar, Almedalsveckan borträknad, en (riks-)mediaskugga över Gotland. Många gånger har jag tänkt att om det här hade hänt i Malmö, Stockholm eller Göteborg så hade det blivit en riksnyhet. Som den där gången när polisen sprängde en medelålders cannabisliga.

undefined
Laleh anländer till Grå Gåsen i Burgsvik, inför inspelningsstarten av Så mycket bättre, säsong 2, i juni 2011.

Ibland kan det kännas otacksamt att jobba på en lokaltidning. Vi sliter minst lika hårt som kollegorna på de stora redaktionerna, men med betydligt sämre förutsättningar. Jag minns till exempel när jag och fotografen Joel Nilsson en junihelg för många år sedan stod och hängde vid Grå Gåsens mur, i väntan på att deltagarna i den andra säsongen av "Så mycket bättre" skulle anlända. På den tiden hölls inga pressträffar i samband med inspelningarna – att artisterna skulle komma hade vi fått luska ut på egen hand.

På plats var också ett tvåmannateam från en av kvällstidningarna. Med dubbelt så dyr utrustning och knappt hälften så mycket att göra. Vi fick någon dryg kommentar, eller snarare fråga, om vi skulle på något annat jobb den här dagen? "Eeh, ja, ett par". De däremot hade flugit till ön, hyrt bil och skulle spendera natten på hotell i Visby, för ett enda jobb.

På vägen ner till Burgsvik hade vi redan varit förbi golfbanan i När för att plåta åt sportredaktionen. På vägen hem svängde vi förbi Silte för att ta en bild till måndagens kulturartikel och sedan följde söndagen med nya jobb för att fylla en hel måndagstidning.

Resultatet från kvällstidningens utsända tema? En mycket kort artikel om att E-type missade starten av inspelningen, något som var känt sen tidigare eftersom han var dubbelbokad. 

undefined
Elena Varyukhina Franzén hade väntat i närmare ett halvår på att få förnyat uppehållstillstånd, när GA skrev om saken.

Den verkligt stora behållningen med jobbet är ändå när vi faktiskt gör skillnad för den enskilda människan. Som när vi skrev om ryskan Elena, gift med en gotlänning och bosatt på ön, som i närmare ett halvår väntat på att få sitt uppehållstillstånd förnyat. Hon ville hälsa på sin gamla mamma i S:t Petersburg på hennes födelsedag. Nu såg hon ut att missa födelsedagen, eftersom hon riskerade att inte få komma tillbaka om hon lämnade Sverige. Migrationsverket svarade på vanligt manér att det inte uttalade sig i enskilda fall, att köerna var långa och så vidare. Men kort efter GA:s artiklar fick Elena sitt uppehållstillstånd och hon hann hem till mammans födelsedag. 

Kollegan Per Leino och jag fick varsin liten rysk porslinsfigur som tack. Den fungerar fortfarande som en påminnelse om att det vi gör spelar roll.

Andra nyhetshändelser har jag fått följa på håll, som när striden om Ojnareskogen rasade och jag var föräldraledig, eller i somras när jag var på semester och fick följa polisens presskonferens efter mordet under Almedalsveckan, från sommarstugan. Då kliar det i journalistfingrarna.

Mycket återkommer också – fullmäktigesammanträden, tomteparader och valår. En del av det önskar jag att vi inte skulle behöva skriva om gång på gång. Mäns våld mot kvinnor till exempel. Jag och mina kollegor skriver år ut och år in om polisanmälningar, åtal och domar, möter brottsoffer och intervjuar experter. Nya offer, nya förövare, men samma grundproblematik.

Det är jobbets förbannelse och tjusning. Varje dag föds en ny tidning, samma men ändå ny. Det är väl också svaret på frågan varför jag blivit kvar här så länge.

Aldrig enahanda, alltid Allehanda, lyder en gammal GA-slogan. Den sammanfattar rätt bra den dryga tiondel av GA:s 150-åriga historia som jag har fått vara en del av.