GA:s tidigare chefredaktör Göran Mattsson, som här uppvaktar kommunikationsminister Thage G. Peterson med den namninsamling GA genomförde 1996 för att uppmärksamma färjetrafiken.
GA 150 år
Jag minns 100-årsjubiléet. Då var det stor och elegant fest på Snäckgärdsbaden. Och hela jubileumsåret hade sidan 2 i tidningen döpts om till sidan 100. Den sidan fylldes till stor del med intressanta artiklar om tider som varit.
Jag minns också 125-årsjubiléet. För min del blev det mycket speciellt. Chefredaktör Mattsson hade fått för sig att tidningen skulle fira genom att sätta upp en revy! Chefredaktör Mattsson hade dessutom fått för sig att Roland Olsson, det vill säga undertecknad, skulle skriva huvuddelen av texterna till revyn. Han kunde hitta på mycket, Mattsson.
”Har du verkligen tänkt att jag skall skriva revyn på min fritid? Det går ju inte. Jag måste få tjänstledigt om det skall bli något”, sa jag.
Nu slapp jag nog undan det här, tänkte jag. Slapp? Ja, det var naturligtvis ett intressant uppslag för en som skrivit lite revytexter tidigare i livet, men det lär lite väl stort och lite skrämmande det här.
Mycket kan han fixa men inte att ordna tjänstledighet med bibehållen lön för en reporter som skall skriva revy, trodde jag.
Men han fixade det. Och han ordnade mycket annat runt omkring och GA-revyn kunde ha premiär på Rondo i Klintehamn på revyn ”Ockupera lite mera”.
Det gick bra, mycket bättre än vi hade räknat med. Av tänkta 4-5 föreställningar blev det 19 om jag minns rätt. Och GA-revyn avvecklades efter ett år, det fanns inget större intresse för att fira de 126 åren. Men GA-revyn blev upprinnelsen till en efterföljare i form av Gotlandsrevyn, som för min del i fortsättningen innebar 20 härliga revyår. Men det är en annan historia, för nu skall det ju handla om GA.
Jag minns hur det gick till när jag blev anställd på GA. Jag hade skrivit en del dagsverser på gutamål och fungerat lite grann som korrespondent på Storsudret.
En dag när jag hade gått upp på GA:s redaktion på Mellangatan för att begära betalt för en del jobb som jag hade gjort hände det. Plötsligt kom chefredaktör Torvald Lönnefalk med snabba steg inklivande på redaktionen från kulisserna, det vill säga sitt eget tjänsterum. Han visslade som vanligt. Och han hade som vanligt en fluga under halsen. När han fick syn på mig talade han och sade: ”Hörredu… Jag undrar om du skulle ha lust att börja jobba här på redaktionen.”
”Det kom lite plötsligt”, sa jag. ”Jag måste be att få tänka på erbjudandet ett tag.”
”Visst”, sa Lönnefalk. ”Gör det. Är det så att du är intresserad så kan du väl säga ett pip.”
Just den sommaren 1969 när jag fick frågan behövdes jag hemma på gården i Vamlingbo. Arbetsstyrkan var decimerad och det fanns mycket att göra så jag hoppades att journalistjobbet skulle finns kvar till hösten.
Jag hörde av mig till chefredaktören och sa ”ett pip” med förbehållet att jag nog inte kunde dyka upp förrän i mitten av september. Det var godkänt från chefredaktörens sida och jag kunde anse mig som anställd. Inte som journalist så klart, men väl som volontär med goda möjligheter att via ”den långa vägen” bli journalist. Halv begynnelselön var väl inte så lockande, men med det sparkapital jag samlat under ett år som lärarvikarie skulle nog ekonomin kunna klaras.
Några betyg behövde jag inte visa. Jag behövde bara säga ”pip”.
Tidigare chefredaktör Torvald Lönnefalk, till vänster, granskar en rykande färsk tidning tillsammans med vd Alex Medin.
Jag kommer ihåg första dagen på jobbet, 15 september 1969.
Det där med gemensam ”morgonbön” var inget man ägnade sig åt på GA på den tiden. Reportrarna hade olika starttider och var och en togs emot av redaktionssekreteraren, som delade ut dagens uppdrag.
När jag då som en ganska osäker ung man hade blivit välkomnad fick jag mitt första uppdrag direkt.
Redaktionssekreteraren, GW kan vi kalla honom, förklarade att Britta (Didriksson) var ledig och därmed så hade man ingen som skötte familjenyheterna. På den här tiden uppmärksammade man alla som skulle fylla jämna år – 50, 60, 70 och så vidare – men sådant kunde man ju skriva i förväg. Och det hade flitiga Britta säkert gjort. Det var värre med de som gått bort.
”Här”, sa GW, ”har vi ett manus till en annons på en döding som skall in i morgon. Och här har du telefonnumret till änkan. Du kan ringa henne och ta lite uppgifter om mannen.”
Det här, kan jag lugnt påstå, var ett väldigt tungt uppdrag för en helt oerfaren volontär. Det var inte precis sådana uppgifter jag hade tänkt mig att få. Efter mycket vånda ringde jag väl den nyblivna änkan. Jag minns inte riktigt nu hur den historien slutade.
Många minnen blev det för min del under de drygt 42 åren på Gotlands Allehanda. Men det är också otroligt mycket som med tiden har blivit ganska diffust.
Någon gång ibland kan det hända att jag tar fram en film som har titeln ”Nattredaktören”. Den visar bland annat hur det gick till på redaktion och i sätteri då det begav sig. Filmen spelades in 1983.
Det var min svåger Janne, som var en etablerad ljudtekniker inom filmen redan så, som hade hängt med någon kväll på mitt jobb. Han fick idén att göra en film, som åtminstone till en del utspelades på redaktionen. Jag fick filmkvällen hoppa in i rollen som ”nattredaktör” trots att det inte var min tur.
Vad är det man ser?
Vi skriver på ”matsedlar” med skrivmaskiner. Vi lämnar texter till en sättare som skriver in texterna. Är det inte rentav så att det finns maskiner som producerar bokstäver i bly? Bly i form av en ”gädda” smälts och blir till text.
Vi ritar skisser på tidningssidorna i halva formatet, skisser som monterarna försöker följa när de klipper och klistrar sidorna, som sedan skall plåtas av och bli till tryckplåtar i offsetpressen.
Kommer det in någon reporter som har varit ute på fältet och antecknat och fotograferat, lämnas filmrullen för framkallning. Så småningom tittar någon redaktör, kanske i samråd med fotografen, på bildrullen och väljer bild, som kopisten sedan kopierar.
Tänk att det var så vi höll på! Levde vi på stenåldern? Det är knappt man kan tro att det är sant. Det ena ledet efter det andra i produktionen har fasats ut.
När vi pratade om ”tidningen” på den tiden var det ingen tvekan om vad vi menade. Vi menade det som vi idag av förklarliga skäl kallar ”papperstidningen”. Det fanns inte ens i fantasin att man skulle kunna skriva artiklar och reportage och sprida utan att nyttja papper.
Det står klart att vi lever i en föränderlig värld och förändringarna tenderar att komma med allt kortare tidsintervaller. Man undrar: Vad är det för förändringar som vi idag inte kan fantisera om som kommer i morgon?