GA 150 år
Det var en annan värld, där på andra sidan Broväg. Det var där tidningsredaktionerna låg när jag flyttade till Visby 1991 för vikariat och så småningom anställning på Gotlands Tidningar.
Broväg, Visbys egen Fleet Street, syftande på tidningsgatan i London där redaktionerna låg tätt ända fram till 80-talet.
Men, alltså, där på andra sidan vägen låg Gotlands Allehanda. Kompistidningen, visst, men mest: Konkurrenten.
Den som alltid skulle besegras, den som alltid skulle vara lite sämre än GT, om vi på gula sidan fick bestämma.
Det var en annan tid också, det var före webben. I dag vet ingen riktigt vem som är först med en nyhet, har en så har alla.
Förr var det annorlunda. Om man avslöjat något stort kunde man gå och vara mallig ett helt dygn innan kompisen och konkurrenten plankade den eller gjorde något eget.
Å andra sidan fick man gå med svansen mellan benen lika länge om den andra tidningen vunnit. Och det ska sägas: Det hände att GA var bättre. Ganska ofta faktiskt.
Ibland upplevde jag en typ av ohälsosam hybris på GT-redaktionen, så vansinnigt bra som vi själva tyckte att vi var var vi oftast inte.
Knivskarp var den, konkurrensen. Men det hände att vi samarbetade, om än inte på samma sätt som i dag. Då hade vi en hel canyon emellan oss och var vi GT-människor någon enstaka gång i GA-huset var det som att vara i fiendeland.
Men det samarbete sportredaktionerna gjorde inför en första april var lite fyndigt. Vi kom överens om förutsättningarna, att öns bästa hockeylag Wisby Islanders skulle byta namn till Roma – vilket i sig inte var otroligt. Och att den zimbabwiske landslagsspelaren Phil Adelphia var klar för klubben.
Sedan gick var och en hem och skrev för sin tidning.
Under fotbolls-VM 1994 var det andra tongångar. Kvartsfinal, Sverige mot Rumänien, den match som gått till historien genom Thomas Ravellis räddningar.
Det var en nattmatch med straffavgörande, redaktionerna hade kommit överens om deadline för lämning till tryck. Men något i tryckpressen gick sönder och tryckningen försenades.
Och vi lyckades därför faktiskt hinna få med slutresultatet och den svenska VM-lyckan.
Men, nej, sa GT:s chef Birgitta Andersson, samvetsgrann som vanligt. ”Vi har kommit överens om deadline klockan 01”. Inget annat att göra för oss på sporten än att backa.
Så i GT nästa dag var bara halva matchen spelad, ”vid denna tidningspressläggning…”.
GA, vet inte vem som var chef, sket i det överenskomna och kunde presentera nattdramatiken för sina läsare.
Jag jobbade med nöjessidorna också, de som kallades ”NU”-sidor och speglade den unga musiken. Då stod kampen mot främst Fredrik Magnusson, musikpenna på GA.
Vi blängde på varandra ute på jobb, sade ”hej” ibland, jag försökte lite härskarteknik, han var ju bara en spoling. Jag lyckades inget vidare, han lämnade fullödiga inblickar från replokaler och musikaliska hjärnor.
I dag arbetar vi tillsammans i mediahuset, han skriver inte längre och de gränser som fanns finns knappast heller. Det är åter en annan tid.
Var det bättre förr? Ja. Nej. Kanske. Hur som helst var det annorlunda och hur jag än vrider och vänder står det ett behagligt skimmer om den tiden.
Grattis GA till de många åren.