Putin: Att det nu förekommer vedervärdiga krigshandlingar mitt i Europa bär du det direkta och fulla ansvaret för. Det är ditt bristande ansvarstagande, din bristande respekt för mänskliga rättigheter och ditt förnekande av människors rätt till självbestämmande som nu har försatt miljontals människor i lidande, nöd, rädsla och vanmakt. Du har visat prov på en skrämmande frånvaro av rationellt tänkande, av empati och av anständigt uppträdande.
Din självömkande förföljelsemani har blommat ut i ett agerande som är präglat av feghet, dumhet och en häpnadsväckande omdömeslöshet. Inför historiens obevekliga domstolar anklagar jag dig som gärningsman för massiva, oursäktliga och grymma brott mot mänskligheten!
Nato: Att det nu förekommer vedervärdiga krigshandlingar mitt i Europa bär ni det indirekta ansvaret för. Det är ert bristande ansvarstagande, er bristande förståelse för hur andra tänker och er bristande vilja och förmåga att föra dialog med andra aktörer på världsscenen som nu har försatt miljontals människor i lidande, nöd, rädsla och vanmakt. Ni har visat prov på en skrämmande frånvaro av rationellt tänkande och empati.
Era fördomsfulla och ytliga analyser av Putins världsbild och er underskattning av betydelsen av hans historiesyn har bäddat för hans överilade, irrationella och vansinniga agerande. Inför historiens obevekliga domstolar anklagar jag er som medhjälpare till massiva, oursäktliga och grymma brott mot mänskligheten!
Ovanstående skrev jag några veckor innan Putin i februari utvidgade sitt krig i Ukraina för att ha som en kommande krönika ifall det som hände den 24 februari skulle hända. Sedan hände det – men utkastet till krönika blev liggande. Efter att nu ha läst Martin Kraghs ”Det fallna imperiet” har jag insett att Putin (tyvärr) inte är någon ensam galning.
Han är en frontfigur för en kulturelitisk och isolationistisk rysk syn om att ryssar är ett utvalt kulturfolk med en särskilt högtstående andlighet utsatt för attacker från en ytlig och degenererad omvärld. Det som hände den 24 februari 2022 innebar alltså inte plötsligt något nytt säkerhetspolitiskt läge, utan var en högst förutsebar följd av utvecklingen under 30 år. ”Natobrådskan”, där svenska politiker – trots att det alltså funnits mycket gott om tid – inte gjort några egna analyser och överväganden, utan villkorslöst abdikerat inför Putin och Erdogan känns alltmer olustig (värt ett eget ”Jag anklagar” någon gång framöver).