Snart är det över, hörni. Snart är det höststormar och inställda båtar, nedmonterade uteserveringar och igenbommade butiker, kängor på och tröja på och halsduk och vantar och mössa och det stora mörkret, det där som smygande sänker sig ned över oss utan att vi märker det och så en kväll, plötsligt, kolsvart. Krispigt kallt och fladdrande bruna löv.
Men inte än. Fortfarande strilar sommarsol och sommarregn. Deckarvecka och medeltidsvecka. Jag stapplar hemåt nedför Hästgatan med två väskor och saltstänkt hår och myggbett och skavsår och det är alldeles fullt av dem. Turisterna.
Jag älskar turisterna. De spatserar i sakta mak, stannar och pekar på en trappgavel, studerar ett skyltfönster, väljer smak på sin glass med största omsorg. Varenda rosenknopp på min gata ligger på instagram. De hojtar till varann utanför systemet, på Ica, överallt: ska de grilla karré eller kyckling eller lax? Vad ska barnen äta? Grillkorv? Har vi lök? Paprika? Mjölk? Behöver ungarna ett cyklop? Allt är liksom för öppen ridå, de lever här och nu, detta är deras surt förvärvade semester, det var dyrt som tusan att ta sig hit, men nu tänker vi inte på det, nu ska vi njuta. Och åh vad de njuter. Och nej, jag är inte ett dugg sarkastisk: jag älskar turisterna. Jag är grön av avund.
Förra veckan fick jag äntligen själv axla rollen. Jag åkte till en liten by i södra Frankrike och traskade omkring på torget, genomblöt av svett, ultrablond och solsvedd och två meter lång, en främmande fågel, köpte grönsaker och ostar och krimskrams, gled in hos slaktaren och ställde idiotiska frågor om olika styckningsdetaljer på stapplande franska, kom hem med rumpstek, hur gott som helst. Jag konverserade frimodigt med busschauffören om olika hållplatser och rabattkuponger. Jag uppehöll expediten i vinbutiken plågsamt länge med frågor om olika druvor och distrikt. Jag gick mitt i gatan tills bilarna tutade, cyklade i bredd så att medtrafikanter fick kliva ut i diket, surade över att allt var stängt bara för att det var söndag. Jag var skitjobbig. Jag var en turist. Det var ljuvligt.
Turisterna i Visby är också jobbiga, på sitt sätt. De pratar högt, tar plats, sprider ut sig, stoppar trafiken. Det tar dubbelt så lång tid att ta sig fram på Hästgatan i juli. Men det är ju ärligt talat en rätt kort gata. Tio minuter i stället för fem. I det stora hela försumbart.
Det finaste med turisterna i Visby är att de älskar Visby. Och jag bor ju här. Det är mina gränder de fotograferar, mina krogar de dricker rosé på, min bokhandel de rensar på deckare i pocketformat. Det känns som att de älskar mig.