Efter midsommar är det dags. Gnugga fogarna i duschen med svinto. Diska köksfläkten. Rengöra filtret i diskmaskinen. Tvättmaskinen. Torktumlaren. Alla dessa filter.
Tömma, torka ur och sortera besticklådor. Rensa skafferiet från halvtomma förpackningar potatismjöl och ströbröd. Tillaga och äta upp delar av innehållet i frysen. Mata komposten med rabarber i prydliga kuber från 2012.
Att hyra ut sitt hem i sex veckor till sex olika sällskap är en i grund och botten ganska obehaglig känsla. Jag har ju ingen aning om vilka byrålådor de vill använda eller i vilket skåp de tänker ställa in sina frukostflingor. Jag tömmer badrumsskåp och nattygsbord och kylskåp men tänk om de öppnar lådorna i sekretären? De som är fulla med pass och barnteckningar och gamla recept och julkort och kvitton och kalasinbjudningskort? Eller tvättstugan, tänk om de vill använda tvättstugan, och så glider de in där i sina fräscha sommarshorts och bara: men herregud här ligger ju julgransmattan otvättad fortfarande! Och den där overallen i storlek 122, är den ren eller smutsig?
Jag ser med nya ögon på den så kallade konsten. Inramade affischer från museer och klatschiga posters vi köpte när vi var studenter. En skolplansch över det koloniala Afrika rakt över soffan. Känns väldigt 2010.
Jag låser garaget, förrådet, barskåpet och hobbyrummet. Lämnar in sofftyget och alla kuddar och täcken på kemtvätt. Plockar ner miljarder teckningar och pärlplattor och korsstygnsbroderier och gömmer högst upp i barnens garderob. Det som hänger på kylskåpet får en egen plastpåse: presentkort som gått ut. Biobiljetter. Scheman. Nyhetsbrev från förskolan. Inbjudan till 60-årsfest från i vintras. Farsdagsteckningar och morsdagsteckningar och julkort från kusinerna.
En del borde jag slänga.
Men det kan ju göra i augusti.