Vi får drivor av e-post som vi egentligen inte behöver läsa, telefonerna plingar om att nån har gjort nåt i sociala medier, nyhetsbreven från förskolan fyller ett A4. Den rikliga informationen må vara tråkig och irrelevant, men jag tror inte att den kommer att göra oss hjärnstressade och sjuka. Människan har en unik förmåga att anpassa sig. Vetenskapsmän har genom åren varnat oss för att åka tåg, åka flygplan, titta på tv, använda dator. Det gick ju rätt bra för oss ändå.
Men det är en aspekt av informationsflödet som stressar mig och det är alla detaljer. Ju fler detaljer, desto fler frågor. Jag har till exempel alltid tyckt att det är tråkigt att vänta på paket. Det är jobbigt att vänta på något när man inte vet exakt när det kommer. Nuförtiden vet jag att det är ännu jobbigare att vänta på något när man vet att paketet befann sig i Helsingborg i natt klockan 02.54, men ändå inte veta när det kommer hem till mig.
Paketspårningarna gör mig till ett vrak. Exakt VAR sker terminalhanteringen, VAD innebär det att paketet hanteras av transportör, HUR LÅNG tid kan det ta för en liten plastpåse med en bomullsklänning för 299 spänn att nå utlämningsstället, NÄR skickas aviseringen ut?
Samma känsla når mig när jag kör på E4 och min gps berättar för mig att det har skett en trafikolycka och att kön beräknas försena min resa med 35 minuter. Förr kunde man hamna i en bilkö och man visste inte vad den berodde på eller hur lång den var, vilket var stressande och irriterande. Nu blir det sju resor värre. Hur många bilar är det som har krockat, är någon skadad, är någon död, hur många bilar blockerar vägen, hur länge ska de ligga kvar, är bärgningsbilen på väg?
Jag tänker på paketspårningarna och gps:n när jag diskuterar betygsmatriser. Det gör jag ganska ofta. Med mina elever och kollegor, men också med kompisar och släktingar som är föräldrar. Alla har frågor. Vad betyder ”till övervägande del”? Vad innebär det att skriva med ”välutvecklad textbindning”? Vad är lässtrategier och hur använder man dem på ett ”ändamålsenligt och effektivt sätt”?
Ju mer jag förklarar och ger exempel, desto fler frågor får jag tillbaka. Från mina egna elever även ifrågasättanden. Men Anna, det där som du beskriver nu, det gjorde jag tycker jag! Jag hade ju en välutvecklad textbindning! Varför fick jag inte A?
I mina mörkaste stunder längtar jag tillbaka. Till en svunnen tid när beställda paket aviserades med en vit lapp i brevlådan, när det inte stod något på papperskartan om att det var bilkö eller hur lång den var, när läraren med självklar auktoritet berättade för elever och föräldrar att betyget är 3. Punkt slut.