Det är kallt och grått, frisk vind från ett vrålande hav, minusgrader och blankis under dina skor. Vad gör du i det här läget? Tar du en promenad? Då är du med största sannolikhet svensk.
Om svensken får råda är det frisk luft som gäller. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Vi svenskar är ett promenerande folk.
Jag reflekterade inte särskilt mycket kring det här med utomhusvistelse förrän jag började jobba som lärare i SFI. Plötsligt hade jag elever som påpekade hur svensken beter sig. Att vi åker på utflykt trots att det regnar och blåser. Att vi gärna ger oss ut i skog och mark, till synes helt utan anledning. Och så detta eviga promenerande.
Mina elever promenerade förstås gärna. Men bara vid skönt, varmt väder. Blåste vindarna kalla stannade man helt enkelt inomhus. Trots bristen på den livsnödvändiga friska luften.
När jag insåg vilken kulturkrock det här var så började jag roa eleverna med att berätta om hur det var när jag var barn. Jag växte upp i norra Västerbotten. Där var vi ute på rasten om det var varmare än 20 minusgrader. Gränsen för utegymnastik gick vid 18. Vi åkte skidor och skridskor varje vecka, och i omklädningsrummet efteråt stod en fröken och gnuggade våra förfrusna kinder. En vit fläck på varje sida ansågs helt normalt.
Ibland berättade jag om fjällen också. Vi hade en stuga där, vid foten av ett fjäll, och måste skotta oss igenom minst en meter hög snö för att överhuvudtaget ta oss upp till stugan. Varje dag åkte vi längdskidor och varje dag slutade jag känna mina tår i pjäxorna. Även detta ansågs helt normalt.
Jag var den enda i familjen som avskydde att vara ute i kylan. Vi hade ju en glödhet kamin i stugan, och drivor av serietidningar, och varm choklad kan man väl dricka inomhus?
Men nej. På vintern anses det härligt att äta och dricka utomhus. Apelsiner skalas av stelfrusna fingrar. Knäckebröd som blivit mjukt och ost som blivit hård. Brännhet choklad som obönhörligt spills ut över snön och över renfällen man sitter på.
När jag äntligen blivit vuxen tänkte jag att jag skulle slippa vara utomhus på vintern. Men så kom barnen. Och barnen ville åka pulka. Och den som bara står och tittar på blir väldigt kall om fingrar och tår.
Jag brukar säga till eleverna att jag förstår dem. Att den svenska kulturen tyvärr innehåller en hel del hurtighet. Att det förmodligen bottnar i 1930-talets hälsosamma ideal. Men att det tack och lov inte gjorde oss till nazister. Bara en liten smula när det gäller att vara utomhus vid dåligt väder.