Hej och välkommen! Idag ska vi prata om kryssningskajen. Det är många som oroar sig över att just kryssningsturisterna bara spenderar 250 kronor, tydligen mest på kaffe. Andra ryar över att intäkterna för anlöpen inte når regionen utan det bolag som hyr kajen.
I själva verket finns det ett helt annat problem som fullständigt överskuggar alla andra. Redan 2018 kan vi nämligen räkna med 100 000 besökare. Ett hundra tusen människor. Jag tror att du förstår problemet. Var ska de gå på toaletten?
Föreställ dig buss efter buss som fraktar människor till ett besöksmål, säg: galgberget. Ska det stå en byggnad där med tio renskrubbade toaletter? Ska det finnas tillräckligt med vatten? Ska någon ha fyllt på pappershanddukar?
Jag föreställer mig i stället att regionen lite sömndrucket placerar ut en bajamaja eller två. Och då, kära vän, då får vi skämmas. Turisterna kommer att åka hem och berätta om barbarerna i norr. Inga vattenklosetter, mon dieu!
Vi är inte redo för kryssningsturism av den enkla anledningen att vi saknar en lämplig infrastruktur. Och nu menar jag inte bara toaletterna. Hur har vi det med transporter? Bussar och vägar? Kan kryssningsturisterna ta sig upp till Fårö? Ner till Burgsvik? Kan deras bussar ta ett litet stopp på vägen? Kommer det då att finnas kaffe? En glasskiosk? Och det där, ni vet. Toaletter?
Inget kafé och ingen restaurang på Gotland har kapacitet för sådana enorma mängder människor på så kort tid som kryssningsturismen ofta innebär. Det är liksom inte så vi jobbar. Hundra gäster, absolut. Men på en halvtimme?
Äsch, säger du – de åker väl inte till samma ställe allihop? Och det kan du ju ha rätt i. Men det är någonting med kryssningsturismens rytm och intensitet som jag inte kan se funka på Gotland. Vi är vana vid en stilla ström av loja gäster, som en porlande bäck. Tio bussar lastade med kryssningsturister är något annat.
En sommar i min ungdom sålde jag glass i Gamla stan i Stockholm. Varje gång en ny laddning kryssningsturister hade landsatts blev den smala gränden alldeles mörk. In vällde ett lämmeltåg av män och kvinnor i vita kepsar och vita piketröjor och magväskor fulla med dollar. Jag blev en fena på att räkna valuta den sommaren.
När de hade fått sina glasstrutar lämlade de vidare, jag gissar att de armbågade sig fram ända till Drottninggatan och uppslukades av huvudstaden. Ganska många kaféer och restauranger. Ganska många toaletter, även om det inte alltid brukar kännas så.
Gotland kanske klarar det där lämmeltåget. Vi kanske blir hippast i Östersjön. Eller så blir det sådär outhärdligt pinsamt som bara en inte tillräckligt genomtänkt regional satsning kan bli.
Jag hoppas att jag har fel.