Jag har blivit medlem i en bostadsrättsförening och drabbas omedelbart av tvångstankar. Vad händer om jag lämnar kvar luddet i torktumlaren? Springer med träskor i trappan? Spelar hög musik, grillar på balkongen, sätter upp sura anonyma lappar?
De första dagarna förmanar jag barnen. Inte skutta i lägenheten. Inte prata högt i trapphuset. Inte göra snögubbar i nysnön. Inte plocka krokusarna som ploppat upp. Bara hålla händerna tätt mot sidorna, tala lågmält och gå med mjuka, försiktiga steg. Sådär som andra barn i föreningen säkert gör.
Min pappa kommer på besök och undrar över grinden till gatan. Ska den vara stängd eller öppen? Mitt hjärta börjar dunka. Det här är ett dilemma jag inte tänkt på. Ibland är den öppen, ibland är den stängd. Har föreningen rutiner för hur grinden ska hanteras? Har det varit uppe på årsstämman? Tänk om grinden är den mest infekterade frågan i föreningen? Tänk om jag såsar omkring och gör fel varenda dag? Tänk om de redan börjat prata om mig? Satt upp mig som en egen punkt inför nästa styrelsemöte?
Mest nervös blir jag av listorna i trappuppgången. Där finns rullande scheman för trappor som ska städas och soptunnor som ska flyttas. Redan första månaden missade jag tydligen att städa trappan. Jag borde ha dammsugit och våttorkat. I stället traskade jag obekymrat omkring och gjorde absolut ingenting. Skammen.
I förra veckan var det dags för soptunnorna. Jag skulle ha rullat upp två tunnor redan i söndags. Men inte heller detta hade jag begripit. Och någon annan gjorde det åt mig. Skammen. Sen var det komposttunnan i tisdags, och här var jag verkligen på tårna, jag drog och slet och placerade den prydligt vid grinden och var mycket nöjd med mig själv. Fast sen skulle jag givetvis ha rullat tillbaka den på sin plats dagen därpå. Och det gjorde jag alltså inte. Så någon annan gjorde det i mitt ställe. Skammen.
En bostadsrättsförening är en lös sammansättning individer som förenas inte av sin hobby eller sin idrott utan för att de helt enkelt råkar bo i samma hus. De har inget mer gemensamt än att de valt samma adress. Den sociala samvaron i en sådan förening kan givetvis vara otvungen och trevlig, men den kan också vara kylig eller direkt plågsam. Allt tyder på att just min förening är både otvungen och trevlig. Men är man neurotiskt lagd så blir man ju orolig ändå.
Inför den årliga arbetsdagen sattes det upp listor med sådant som ska fixas. Måla, städa, putsa. Jag anmälde mig blixtsnabbt till trädgårdsgruppen. Beskära buskar och plantera kryddväxter borde jag klara av. Kanske till och med peta ner några lökar.
På lördag infaller arbetsdagen. Den inleds med fika och avslutas med korvgrillning. Det kommer säkert att bli jättetrevligt. Uppsluppet. Jag måste bara komma ihåg att be någon visa mig var dammsugaren står. Och så måste jag fråga om grinden.