Idag skulle jag ha skrivit kontrakt på en bostadsrätt. Mitt livs första egna. Strax innan lunch är det nån spelevink som lägger 75 000 över mitt bud och det är just denna lägenhet sannerligen inte värd. Jag hoppar av, muttrar indignerat och erkänner mig besegrad. Det är inte första gången.
För några veckor sen hittade jag det perfekta objektet. Trevligt område, bra golv. Jag anmäler mig anspråkslöst till visningen och börjar granska bilderna. Läsa föreningens årsberättelse och energideklarationen och alla andra dödstråkiga dokument. Funderar på var jag ska lägga mitt ekonomiska tak i budgivningen.
Tre dagar innan visning får jag ett sms från mäklaren om att lägenheten är såld innan visning. Mitt anspråkslösa jag sjunker ihop i stolen. Jag fick inte ens chansen att ge dem ett erbjudande. Jag fick för bövelen inte ens se lägenheten. Hux flux är affären klar.
Senare får jag veta slutpriset. Det ligger en bra bit under vad jag hade kunnat lägga. Jag hoppas att de sålde till en kusin eller kompis. För om de sålde för att de trodde att de inte kunde få mer, då begick de ett misstag.
Jag beklagar mig för vänner och bekanta och reaktionen är omedelbar. Du måste göra likadant! Det är enda sättet att köpa en bostad! Du måste ringa mäklaren och be om en egen, hemlig visning och sen köpa lyan blixtsnabbt! Eller ännu hellre: du måste skaffa dig bra kontakter med olika mäklare så att de kan fixa fram lägenheter åt dig som du kan köpa innan det ens blir annons!
Och jag svarar stopp. Är det den här världen vi vill leva i? Måste vi nätverka och tissla och tassla? Kan vi inte allihopa bara göra som det är tänkt? Titta på annonsen, boka en visning, gå på visning, lägga ett bud? Öppet och demokratiskt, lika för alla?
Är det verkligen önskvärt att de som lyckas köpa bostäder på Gotland är glidare som snikar sig in och snackar med rätt personer och är hemliga som om de var karaktärer i Lasse-Majas detektivbyrå? Vad händer med de som inte kan prata för sig, de som har svårt att skaffa kontakter? De blyga och försagda, de halta och lytta?
Ja, jag vet. Sådan är kapitalismen. Jag är egentligen ingen motståndare. Jag älskar kapitalismen. Och just därför vet jag att den kan vara rättvis. Den kan ta hänsyn till människors olika förutsättningar. Den kan låta alla med tillräckligt tjock plånbok delta i spelet på lika villkor.
För livet är inte rättvist. Du måste ha pengar för att kunna köpa. Men du borde inte vara tvungen att nätverka eller slingra dig runt systemet eller ha rätt efternamn. Ge mig en demokratisk bostadsmarknad. Låt oss alla dra ett djupt andetag, ta mössan i hand och rätta in oss i ledet. Tack på förhand.