I dag diskuterar Bison trädbeskärning, demonstrerar varpa och förundras över tekniken. I Tyskland.
Idag är det en riktig vårdag här i Tyskland. Sol och cirka femton grader. Hade jag varit hemma i Burgsvik, då hade jag säkert vimsat omkring i trädgården och försökt göra allting på en gång. Räfsa, gräva, elda, planera, förgro, såga bastuved... Jag blir alltid sån när vårsolen börjar värma, men de brukar gå över.
I den här lilla byn sitter det nu gamla gubbar högt uppe i varenda fruktträd med såg och sekatör i händerna. Alla verkar vara experter på trädbeskärning. Själv våndas jag varje vår under mitt enda äppelträd, vad ska beskäras och i så fall hur mycket?
På knagglig trädgårdstyska frågar jag en av gubbarna i träden.
– Grenar som växer inåt ska beskäras, säger han. Och alla vattenskott (Wasserspross)!
– Alla?
– Alla!
Jag tog med en varpa till Tyskland. Lite nervös var jag att tullen skulle hittade den, gömd under jeans och kalsonger i resväskan. Hur förklara varpa på knaggliga tyska? ”Man kasten der varpa fünftzehn meter...” Men jag såg inte ens till någon tullare.
På grund av ett envist ryggskott har det blivit lite si och så med träningen. Och lokalbefolkningen har varit avvaktande, men i går stannade en äldre dam med hund och frågade, med höjda ögonbryn men utan ord: ”Vad håller ni på med?” Jag förklarade så gott jag kunde och gjorde sedan ett demonstrationskast. I nervositeten blev det ett ”halvhäng” och varpan landade vingligt och platt drygt två meter från pinnen. ”Bravo, bravo!” ropade damen och applåderade entusiastiskt. Jag förklarade att det var ett katastrofkast och gjorde därför ytterligare ett. Cirka fyrtio centimeter till vänster.
Jublet visste inga gränser!
Vill inte sluta förundras över sånt jag absolut inte begriper. I en tidigare krönika skrev jag om det, i mitt tycke, helt obegripliga hur någon hemma på Gotland kan ringa mig utan att först knappa in riktnumret till Tyskland. Hur vet tekniken att jag inte längre är på Gotland? Jag förstår heller inte hur jag kan skicka den här krönikan till tidningen, utan kuvert och frimärke. Helt obegripligt!
Vad jag egentligen vill ha sagt, är att jag är oerhört lycklig över att kunna sitta i ett hotellrum i Tyskland och i min dator minut för minut följa Visby Romas segermatch mot Piteå i ishockey tidigare i veckan.
På hemväg från varpaträningen pratade jag med ytterligare en gammal man högt uppe i ett fruktträd.
”Wasserspross? Man klipper bort några, men inte alla.” förklarade han – på tyska.
”Inte alla?”
”Absolut inte!”
Tur att damen med hunden inte stannade i ytterligare fem minuter. Då kastade jag tre nollor i rad.
Hon hade dött.