Med visst vemod kastar jag ut julgranen. En ovanligt vacker egenhuggen gran som inte barrar det minsta.
Nu ska grenarna bli ett sent påkommet skydd runt ett fikonträd och stammen ved till bastuugnen. Så nu kanske julen ändå ”varar fram till påska”, trots att det ”däremellan kommer fasta”.
En av ”våra” afghanska flyktingpojkar har varit i Stockholm och träffat Migrationsverket. Stanna eller skickas tillbaka? På Facebook skriver han, med några blodiga bilder på dödade kamrater hemma i Afghanistan som illustration:
”Idag kände mig så himla trött på Livet. Asså vad är som händer här med oss. Jag frågar från Världen vart ska vi gå och bo? Vi har ingen plats att bo Vi har ingen säkerhet i det Helvete som heter Afghanistan. Snart ett år och två månader jag har varit i Sverige och snart två år ska bli att jag har lämnat mitt hem. Tyckte att finns bara här jag kan hitta säkerhet och känna mig trygg men visste inte vad kommer hända med mig här med.... Såg mina kompisars kroppen framför mig lägger på golvet och ingen tar upp dem.
Ibland kommer tänkarna att ta sitt luv och sluta det allt. Ibland ångrar mig att varför jag kom hit. Kanske Taliban eller andra jävlor dödade mig där var bättre för att om de skuttar oss med kulor eller bomber oss ger ont för nägra timmar sen sover man lugn. Men här Migrationverket dödar oss varje dag. De upplever oss och sen dödar oss varje dag. Önskar att ni förstår.... Tack...
Det var bara mina känslor jag delade med er”.
1968 i februari var jag i Vietnam. Det var under Vietnamkriget och jag jobbade på Aftonbladet.
I Khe Sanh, bland bergen, utkämpades mycket hårda strider. Där träffade jag under några dygns helvete Per-Olof Ödman från Stockholm, frivillig marinkårssoldat för USA. Några månader senare såras han mycket svårt, men överlever.
Nu, 49 år senare, avlyssnar jag ett meddelande i min mobil:
-Hej, det här är Per-Olof Ödman...
Han ringer från New York, där han nu är bosatt. Han vill ha kontakt och vi bestämmer att vi ska mejla varandra och kanske träffas någon gång.
49 år!
En god vän till mig mår dåligt. Riktigt hur dåligt vet jag inte. Han säger att det är ok, men jag misstänker att han ljuger. Eller friserar sanningen. Det finns ingen anledning att oroa sig, säger han.
Det är nog ett ganska vanligt svar i en sådan här situation. Att inte vilja belasta någon annan, och den där ”annan” är just nu jag. Eftersom han bor på fastlandet är det inte bara att åka dit med en tårta och knacka på. Det är telefon, sms eller internet som gäller. Men när inte det fungerar, hur gör jag då? Han säger ju att allting är ok!
Men jag oroar mig.
Jag måste avsluta med något positivt.
Redan halv åtta är det så ljust att jag kan avläsa utomhustermometern.
-1°.