Inte något att skratta åt. Kvinna försvarar för männen. Nu blir jag byns bäste varpakastare?
Jag får inte skratta. Det är inte okej. Och ändå skrattar jag så att ögonen tåras.
Skäms, skäms, skäms!
Första dagen på VM på skidor och det är kvaltävling för åkare från diverse udda länder, som inte brukar förknippas med skidåkning. Nu får de ändå en chans att vara med. De tio bästa i kvalet får vara med i den ”riktiga” tävling med Kalla, Hellner, Northug och de övriga kanonerna.
Min favorit är 22-årige Adrian Solano från Venezuela. På väg till VM stoppades han i Paris, misstänkt för drogsmuggling, alternativt terrorism. Ingen trodde på honom när han förklarade att skulle delta i skid-VM. I fem dygn satt han i arrest innan han skickades tillbaka till Venezuela. Tack vare en penninginsamling i Finland fick han en ny flygbiljett och kunde ställa upp i onsdagens kvaltävling.
Det var åt honom jag till en början skrattade, men när han efter mindre än en kilometer ramlar och bryter staven är det slut med skrattandet.
Han är min hjälte.
Två saker i förra krönikan har fått flera att höra av sig. 1. Om stjärnan som just nu lyser så kraftigt västerut. 2. Om det jag skrev om tråkiga män, vi som är så ovilliga att engagera oss.
Ingrid i Norrköping: ”Aftonstjärnan är vår älskade Venus. Från december 2016 och ända in i mars äger den kvällshimlen efter solnedgången”.
Laila i Visby vill gärna försvara männen. Hon skriver bland annat om ”Svedjefinnarna”, som i Värmland och Dalarna röjde eländig skogsmark med såg och yxa och byggde hus och kyrkor och odlade. ”Utan mannakraft hade inga familjer kunnat överleva där... Nu har teknik och kunskap gjort att kvinnan också kan klara manligt och mannen kan rådda kvinnogöra, men generna sitter nog djupt”.
Just nu står min skidåkande hjälte från Venezuela alldeles stilla vid sidan av spåret i en brant nedförsbacke. Han ser vettskrämd ut, verkar inte veta hur han ska ta sig ner.
3,5 kilometer på 45 minuter!
– Ta av skidorna och gå ner! ropar jag högt från min trygga skinnsoffa framför TV-n.
Flera har undrat om jag verkligen ska flytta till Tyskland, vilket jag nyligen påstod i en krönika.
Ja, det ska jag. Via min dotters 50-årsfirande i Sundsvall, åker jag nu i helgen till byn Listerfehrda (333 innevånare) i mellersta Tyskland och skriver en bok. En förhoppningsvis urtrist by, utan några som helst lockande muntrationer och andra störande moment. Skriva, äta, promenera, sova blir min dygnsrytm. Kanske titta lite på skid-VM i TV och jag tänker också ta med mig en varpa. Listerfehrdas bäste varpakastare?
En månad, sen flyttar jag hem igen.
Efter ett varv och ett otal vurpor ger Adrian Solano upp. Han hade inte hunnit i mål innan det blivit mörkt.
Min hjälte.