Vem ska jag nu vända mig till när jag får problem med livet? Pekka, tuppen, var en pålitlig samtalspartner. Vi var sällan överens om någonting, han visste alltid bäst. Om politik, sport, aktiemarknaden, världsläget, kvinnor, kultur... ja, om nästan allting. Dock fattade han aldrig hur kycklingar kommer in i äggen.
–Skalen är ju så hårda!
Men nu är han död och jag kommer att sakna honom länge. Förmodligen dog han av ålder. 10 år. På kvällen klarade han inte av att ta sig upp på sovpinnarna tillsammans med de båda hönorna, Hilma och Hildur.
Nästa morgon låg han på golvet med hönorna tätt tryckta intill sig, en på var sida. Hönorna låg kvar en stund och gick sedan ut i trädgården och letade mask. Några timmar senare var Pekka död.
Jag grät en skvätt.
Min morfar och mina morbröder var alla ivriga jägare, men dessa gener har jag ärvt väldigt lite av. Dock har bananflugejakt blivit min nya stora hobby.
Jag har aldrig upplevt så mycket bananflugor som i år. De finns överallt. Svarta moln. På kylskåpsdörren, runt kompostbehållaren, över diskbänken och just nu har jag minst fyrtio stycken här runt min dataskärm. För att inte tala om dem som tar sig ner i mitt vinglas. Vina Maipo, ett billigt rödvin med en, enligt Systembolaget, ”Ungdomlig, fruktig smak med inslag av svarta vinbär, körsbär och lakrits”. Och, enligt mig, bananflugor. Stupfulla bananflugor.
Bananflugor lär inte finns i Sibirien.
Dit tänker jag flytta.
I stort är Gotland en av de fridfullaste platserna på jorden. Det brukar jag skryta om när jag pratar med fastlänningar.
Men det finns ett oroligt hörn. Den berömda stenkusten mellan Bläse och Ar. För flera år sen försökte jag köra den strandnära vägen från Ar till Kalkstensmuséet i Bläse. Det är nog den värsta bilresa jag gjort. Att bilen inte rasade ihop i tusen mindre delar är ett under.
Tidigare var det militären som underhöll vägen och när det gotländska försvaret ”muckade” ville lokala krafter ta över underhållet av den populära vägen. Men några markägare sa nej, här skulle inte finnas någon biltrafik!
Jag trodde den konflikten var löst nu, men när jag började undersöka och ställa frågor var det som att sticka in handen i ett bo med bålgetingar. Riktigt, riktigt infekterat är det och vägen blir bara sämre och sämre.
Så i fortsättningen kommer jag att säga till fastlänningarna: Gotland är en fridfull plats – utom mellan Ar och Bläse.
Finns det något fulare mode än läppförstoring?
De unga tjejerna ser ju ut som Kajsa Anka!
mejl: bison.gotland@telia.com