Den i västvärlden under en stor del av 1900-talet förhärskande berättelsen var den socialdemokratiska berättelsen där det enda sättet att trygga en blomstrande framtid var att skapa en skyddande stat med stor makt över individen. Med tiden kom många att känna att den makten var för stor och att vår inneboende längtan efter frihet och makt över våra egna liv inte fick tillräckligt utrymme. Den berättelsen ersattes i slutet av 1900-talet av den nyliberala berättelsen (upphovet låg dock långt tidigare) som bygger på att vi människor rent biologiskt är födda till att motarbeta våra medmänniskor för vår egen vinnings skull. Och den biologin är rakt av kopieringsbar på vilket socialt och ekonomiskt förhållningssätt vi bör anamma. Alla ska konkurrera med varandra, alltid och på alla områden. Samarbete, hänsyn och omhändertagande är direkt samhällsskadligt. Det enda sättet att uppnå ökat välstånd är en ständigt ökande tillväxt (mätt på ett visst tämligen grumligt sätt).
Det är därför med glädje, tyvärr uppblandad med en rejäl portion obehag och rädsla, som jag läser George Monbiots ”Ut ur Ruinerna” i vilken det efterlyses en motberättelse till såväl den socialdemokratiska som den nyliberala berättelsen. Han berättar också delvis en sådan. Han hänvisar till vetenskapliga rön som pekar mot att vi människor inte alls är särskilt konkurrensinriktade, utan tvärtom har en unik förmåga att samverka och också har väldigt mycket att vinna på samverkan i gemenskap i stället för att hela tiden tävla mot varandra. Små, starkt demokratiskt präglade, lokalsamhällen – där såväl staten som ”marknaden” har tyglats – ser han som en del i en motberättelse.
Enligt Monbiots utkast till motberättelse, för mer än så är det knappast, kan varken staten eller kapitalet tillgodose det människan behöver. Problemet är att så gott som alla etablerade politiska partier håller fast vid de befintliga berättelserna. Visst ruckar man på dem lite här och där och lite då och då. Men någon ny historia berättas inte. Men Monbiot inger ändå visst hopp. Våra barn och barnbarn kan kanske slippa liberalismens tyranni. Världen kan bli bättre. Men då måste någon berätta det för oss på ett övertygande sätt. Vår förmåga att förändra världen är nämligen beroende av vår förmåga att berätta en ny historia; en ny berättelse som bygger på vad vi har lärt av det förflutna, som kan förankras i nuet och bli vägledande för framtiden.