Äntligen har staten fastslagit hur vi på bästa vis ska förbereda oss för katastrofen. Vattendunkar, vevradio och konserver. Inget nytt under solen för en rutinerad prepper.
Men några detaljer i den där trycksaken förvånade mig. För det första att jag och alla andra mellan 16 och 70 har totalförsvarsplikt. Om man varken har värnplikt eller civilplikt har man något som kallas allmän tjänsteplikt – att man tjänstgör antingen på sitt ordinarie arbete eller med något helt nytt. Du kan få i uppdrag att sköta uppgifter som är särskilt viktiga för rikets försvar och säkerhet. Nu undrar du kanske vem som ska bestämma vad just du ska ägna dig åt när kriget kommer?
Här kommer nästa överraskning. Det är nämligen Arbetsförmedlingen som avgör vilket arbete du och jag ska utföra i händelse av krig eller kris. Arbetsförmedlingen. Hur ska det gå till? Jag ser framför mig att de kommer att granska mitt CV. Handlägga och fatta beslut. Arrangera intervjuer. Kanske lite speed dating. Fylla i blanketter. Handlägga lite till. Skicka en anvisning med mina nya arbetsuppgifter. En anvisning per brev. Förmodligen anses lärare inom vuxenutbildningen inte tillräckligt viktiga. Jag kanske kan få odla morötter? Men jag kan ju inte hålla liv i en krukväxt. Något inom sjukvården? Jag kan knappt sätta på ett plåster. Gräva skyttegravar? Min rygg kommer inte att göra bra ifrån sig.
Jag vågar inte tänka på hur detta ska sluta. Arbetsförmedlingen vid rodret när det svenska folket ska organiseras inför attacker från fienden. En myndighet som redan idag knappt kan förmedla ett arbete, än mindre göra en hjälplig bedömning av vad en människa kan tänkas klara av. För att inte tala om effektiviteten. Hur lång tid kan det ta för alla fönsterkuvert att komma fram? Vågar vi hoppas på att fienden redan hunnit dra sig tillbaka?
Den sista överraskningen kommer på sidan 12. Där finns en röd ruta med texten ”Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.” Smaka på ordet. Aldrig. Det är starkt. Även om hälften av befolkningen blir avrättade. Även om allt i samhället kollapsar. Vi kommer aldrig ge upp. Verkligen?
Känner ni att vi är norrmän som spänner på oss skidorna och glider fram över skaren och fortsätter kämpa månad efter månad? Eller känner ni att vi är danskar som kämpar lite halvdant i ett par dagar för att sedan ge upp?
Jag känner mycket starkt att jag är dansk.
Jag föreslår att vi redan nu trycker upp t-shirts och vimplar. ”Det är aldrig för sent att ge upp”