Varför läser man biografier, det vill säga berättelser om andra människors liv? Ska man inte leva sitt eget liv? Jag har på kort tid läst nyutkomna biografier om så olika personer som Winston Churchill, Wilhelm Moberg och Ellen Key. Och nu Maya Jasanoffs (amerikansk historieprofessor) ”Gryningsvakten – Joseph Conrad i en global värld”. Och där får jag svaret på den inledningsvis ställda frågan. Från en enskild människas perspektiv på sin tidsålder, och från den tidsålderns perspektiv på den människan, kan man lära sig något om dagens värld. Den biografiförfattare – som likt Jasanoff – har förmågan att integrera en författargärning med en epoks politiska och kulturella strömningar bidrar till att man kan sätta in sig själv och sin egen tidsålder i ett större historiskt sammanhang. Ibland är igenkänningsfaktorn också hög, som när det i en brittisk rapport från 1894 beskrevs hur invandringen till London innebar att lönerna sjönk, hyrorna steg och osedlighet och brottslighet ökade. Samma osanningar som används i dagen officiellt anammade främlingsfientliga politik i Sverige.
Eller hur reflexionerna om hur global samhörighet och samtidigt påtaglig söndring paradoxalt nog präglade det avslutande 1800-talet, ekar i dagens värld. Detsamma gäller konstaterandet av hur växande välstånd gick hand i hand med ökad ojämlikhet. Den stora massmigrationens tidsålder var en tid när passkontroller och exkluderande ”utlänningslagar” infördes av aldrig tidigare skådat slag. Det är först dagens Europa som kan uppvisa något liknande. Det är få som har berättat om kolonialismens fasor som Joseph Conrad. Europeiska länders strävanden att ”civilisera” Afrika och Asien innebar inget annat än en export av brutalt våld och dödliga sjukdomar samt naturskövlingar och kulturkatastrofer.
Dagens globalisering är förvisso mer sofistikerad, men i grund och botten är det samma härjningar som upprepas. ”Hur kunde alla de där frihandelsivrarna vara så dumma att de hoppades att folk som gjorde affärer ihop skulle leva fredligt ihop?” frågade sig Conrad för 120 år sedan. Det är inte svårt att konstatera att vi inte blivit särskilt klokare sedan dess. ”Det finns inget Europa längre. Det finns bara en kontinent av vapen och köpenskap, hemvist för mognande strider på liv och död”, sade han också. Är det så illa? Stampar vi på samma fläck? Många tecken pekar i den riktningen. Och – än värre – ytterst få tecken pekar i någon annan riktning.