Utilitarismen kan sägas var en lära eller en ideologi som innebär att man ska sträva efter att maximera den samlade lyckan för alla. Det låter väl som något som alla kan skriva under på. Men om man skärskådar det hela lite närmare kan det bli svårare. Hur definieras till exempel lycka? Och hur mäter man mängden lycka? Och, inte minst, hur hanterar man frågan om fördelningen av den samlade lyckan på individnivå?
Den renläriga utilitaristen bryr sig inte så mycket om den sista frågan. Om 4 personer alla har ”lyckokoefficienten” 4 så spelar det inte någon roll för hen om de alla höjer sig till 5 eller om en av den fördubblar sin lycka till 8. Den samlade lyckan landar i båda fallen på siffran 20.
Det nu sagda påminner inte så lite om tillväxt som en värdemätare på tillståndet i världen eller i ett av världens länder. Tillväxt anses vara av godo. Ja, tillväxt anses av vissa till och med vara nödvändig för att vi ska få det bättre. Eller; tillväxt är i sig en lyckoökning. Vem som sedan får del av denna tillväxt bekymrar inte många av dagens politiker eller de ekonomer som styr över dessa politiker. Margareth Thatcher klassiska uttalande om att ”vi vill utrota fattigdomen, inte rikedomen” låter ju i förstone bra. Men närmare besett är det ett uttalande som andas inte bara en häpnadsväckande naivitet utan dessutom en god portion cynism.
Problemet med såväl utilitaristen som tillväxttillbedjaren är att det är ganska lätt att höja den samlade totalsiffran för välstånd och lycka, men mycket svårare att höja lägstanivån. Det är då lätt att välja den enkla vägen och höja totalsiffran och undvika den svåra att få fler att ta del av ”lyckohöjningen”. Tillväxt kommer i allt väsentligt enbart de redan välbeställda till del. Och tanken på en ”nedsippringseffekt” är – just det – något som stannar vid en tanke. Det har aldrig sipprat ned något på de mindre välbeställda och det kommer inte heller att ske. Tillväxt ger helt enkelt inte någon allmän välståndsökning.
Vissa väntar på Jesu återkomst. Själv känner jag mer ett behov av att det dyker upp en modern Robin Hood som tar från de rika för att ge till fattiga. Det känns nämligen lite dystert att leva i en tid där motsatsen är det förhärskande idealet!