Bella lyssnar uppmärksamt när jag berättar om mitt första cirkelpass.
Jag hade beslutat att ”gå vidare”. Pröva något annat än Bodypump och Core på dansgymmet. Gillar gruppträning eftersom det minimerar risken för fusk. Dags att testa Cirkelträning. Visste att den sker parvis, på ett antal stationer. Förstod också att det är ett homogent gäng som håller på. Skulle alltså framstå som något som katten hade släpat in. Icke alltför inspirerande kan tyckas.
Jag slog mig ner en bit från gänget som gungade på tårna, ivrigt att få sätta igång. Ledaren välkomnade till kvällens övningar och vände sig sedan mot mig. ”Vi har en ny här i kväll, en gammal legend”. Ett dussintal ögonpar riktades mot mig. Ingen kunde förneka att den första delen av presentationen ägde sin riktighet. Det skulle till och med en synskadad bofink ha uppfattat. På långt håll. Men det där med ”legend” begrep naturligtvis ingen. Inte jag heller. Det såg ut att bli en trist inledning på första cirkelpasset.
Och det visade det sig, föga oväntat, att inte en själ var intresserad av att para sig med ”En gammal legend”. Jag fick knalla runt i ensamt majestät. Femte hjulet under vagnen hade fått ett ansikte. Ett gammalt och legendariskt. Beträffande träningen så fanns inget att anmärka. Ledaren ledde verksamheten på proffsigt manér. Det fanns gott om tid till vila mellan stationerna. Vattenpauser saknades inte. Oscar Wilde ansåg det oestetiskt att svettas. Och ju mera man dricker, ja det säger sig självt. Jag klarar ett träningspass utan att behöva blaska med någon vattenflaska. Räknar man bort alla pauserna så handlar det om ungefär 20 minuters effektivt arbete.
Jag gavs aldrig tillfälle att konfrontera Ledaren och bringa klarhet i vad han avsåg med ”En gammal legend”. Svinhugg går igen. På något sätt ska jag bita tillbaka. Inte på något hederligt sätt genom att utmana i spinning eller bänkpress. Nej, det skulle bara resultera i att Stranges begravningsbyrå fick ta hand om en i slutkörd ”legend”. Det lutar snarare mot en hämnd av mera raffinerad art. Kan avslöja att Ledaren lär få vissa besvär att fälla upp sitt paraply när han lämnar gymmet en regnig afton.
Bella, drygt fyra år och av blandras, är min trognaste vän. Hon viftar gillande på svansen när jag kommer till detta med paraplyet. Sedan kliar hon sig med ena baktassen på ett fästingbett, slickar sig i rumpan och gäspar stort. Jag får några uppmuntrande blöta pussar i ansiktet innan hon gäspar på nytt, lägger huvudet i mitt knä och somnar.
Om jag ska göra ett nytt försök? Får se, efter första hällregnet.