Ja, jag vet. Att förfasa sig över barnens youtubevanor är som när våra föräldrar demonstrerade mot videovåld och hårdrock. Och ja, jag vet. När våra barnbarn roar sig i framtiden kommer de att styckmörda varandras hobotar och äta porr till frukost.
Men om det nu är min roll att förfasa mig – måste jag inte leva upp till den? Vad vore ett mänskligt utvecklingssteg utan gamlingar som tvår sina händer? Just det. Tack. Då sätter vi igång.
Jag stör mig på youtube. Eller nej, jag stör mig på vissa filmer som ett av mina barn kollar på. Det är såna filmer som får henne att fråga hur min ”hudvårdsrutin” ser ut. Om hur jag gör när jag ”sminkar av”. Hur det egentligen går till i ”schamponeringen” hos frisören.
Hon svänger sig med begrepp som jag själv aldrig använder. Hon imponeras inte av mina trevande svar, ”lite tvål ibland om jag orkar”. Det får mig att känna mig som en sån där hennaosande hippiemorsa som tvättade håret med såpa och regnvatten. Jag vill inte vara en sån morsa.
Och så stör jag mig på språket. Och det är nu jag känner mig riktigt gammal. Men en halv minuts svordomar och menlöst pladder och jag måste fly rummet.
Här kämpar jag för att ge ungarna nåt slags intellektuell fostran, förmår dem att läsa böcker, läsa tidningar, kolla på kvalitetsfilm.
Men mina ansträngningar betyder noll och intet, för timme efter timme bombarderas de i stället med skäggiga medelålders män som spelar nåt spel och skriker, verkligen vrålar, och vartannat ord är en svordom och vartannat är nåt uttrycksfullt på engelska, typ ”Oh my God!”.
Om de inte matas med nån tjej som ska lägga en ansiktsmask eller testa amerikanskt godis och hon använder ungefär 100 ord, jag skojar inte, 100 ord i lika många filmer för så ser ordförrådet ut. Detta är den torftiga verkligheten, mina damer och herrar.
Nu tänker ni kanske att jag vill införa ett förbud. Eller fixa nåt filter som sorterar bort smörja. Eller sätta mig ner och titta tillsammans med barnen, prata med dem om innehållet, försöka förstå, visa att jag är en aktiv och engagerad förälder.
Men nej. Jag vill inget av det där. Låt ungarna hålla på. Jag vill inte prata om eländet och jag vill inte ens försöka förstå. Jag vill bara gnälla.
Ännu har ingen svordom passerat deras läppar och ordförrådet är i skrivandets stund att betrakta som gott, men det är bara en tidsfråga. Snart sitter de där med varsin youtubekanal. Jag har försökt sälja in idén att bli landets första youtubers som inte svär. Vilken succé! Alla föräldrar kommer att vilja att deras barn kollar på er, ni kommer att bli jättestora!
De lyfter blicken från sina skärmar och ger mig ett ömt ögonkast. Dumma gamla mamma. Ingen kommer att följa en sån kanal.