Jag har varit lite krasslig i höst. De senaste åren har jag varit väldigt trött. Jag som alltid har haft hur mycket energi som helst har haft svårt att komma ur sängen på morgnarna. Somnat som en stock framför TV:n varje kväll. På jobbet har jag varit rädd för att gå på toa för jag har somnat bara jag satt mig ner. Otaliga är de möten som jag kämpat för att hålla mig vaken på. Sätt mig i ett rum med en massa andra, lite inaktivitet, dålig belysning och skral ventilation och jag har nickat till.
Visst har jag vetat om att jag snarkat och visst vet jag att det är farligt. Och visst har jag vaknat flera gånger varje natt för att jag inte får luft men jag har hela tiden tänkt att det blir bättre snart, bara jag blir lite piggare ska jag börja motionera och då blir allt bättre.
Man skäms ju också. Dagtrötthet är inte sett med blida ögon. Jag tänker på alla sura blickar jag fått när ögonen börjat flacka. Folk har kommit fram till mig och sagt att jag ska rycka upp mig. Värst var en kväll när jag hade åkt in till stan på ett möte. Bara att köra in till stan har varit ett äventyr, jag har fått stanna bilen flera gånger och kliva ur för att piggna till. Ibland har jag slumrat till en stund bakom ratten innan jag kunnat köra vidare. Det är säkert ett hundratal människor närvarande på mötet och jag sätter mig längst bak för att inte störa. Efter en stund sover jag såklart. När jag vaknar har jag en ring med folk runtomkring mig. Inte alls för att de är oroliga eller så. Inte alls. Nej, de har roligt på min bekostnad. Man fnissar, jag ser hur någon till och med uppmanar sin bänkkamrat att titta på mig. Kanske har jag snarkat också, vad vet jag. Det är en hemsk upplevelse att bli så uttittad. När det blir paus smiter jag ut till bilen och hoppas att ingen ser mig. Jag skäms så det bränner bakom ögonlocken.
Nu vet jag att dagtrötthet är allvarlig sjukdom. Efter att ha fått hjälp på Lungmottagningen på lasarettet så har jag fått ett andningsstöd, en apparat som jag kopplar upp mig på när jag ska sova. Man är inte så snygg när man har andningsmasken på sig, jag ser ut som Darth Vader i Star Wars ungefär. Men personalen på mottagningen var så övertygande så jag slog bort de där tankarna ganska snart:
– Du kommer att få ett nytt liv med den här masken, Mien!
Och de hade rätt. Nu vaknar jag utvilad varje morgon. Gotland ligger faktiskt i framkant i världen med den här behandlingen. Min andningsapparat är uppkopplad mot lungmottagningen och häromdagen ringde personalen:
– Vi följer din sömn härifrån och ser att du sover bra nu!
Teknik när den fungerar som bäst.