Man skola ej förkasta det man icke hava prövat. Anmälde mig således till en datingsight på nätet. 270 kronor för en månad. Utbudet omfattande, förutom Gotland och fastlandet, även hågade singeldamer i Tyskland, England, Frankrike och Italien. Avvaktade första veckan, alla skulle ju ha chansen. Sedan skulle ointressanta svar sorteras bort. Och med ointressanta menar jag sådana som sätter jordenruntresor, golf och att gosa med barnbarnen främst. I den digra bunt som blev kvar skulle jag välja ut sju stycken och sedan fick lotten avgöra.
Något sorterande blev det inte, för ingen hade nappat. Jaha, dags för plan B. Började aktivt mejla och flörta. Någon närmare beskrivning av min person tyckte jag var onödig. Det framgick ju av profilbilden (samma som du ser här intill) att jag var både snygg och vältränad. Ett riktigt kap med andra ord. Efter en veckas flitigt mejlande skulle nätet dras in. Och fångsten? Ja, en strömmingsfiskare skulle bekymrat ha ruskat på huvudet och sedan övervägt att sälja sin båt.
Att man var behäftad med så många fel var rena kallduschen. Tatueringen på vänstra överarmen var anskrämlig, hatten lika så. Och linnet. För att inte tala om mustaschen. Och så vidare. Därmed hade jag fått bekräftelsen på varför jag aldrig blivit inbjuden till landshövdingens sommarfest. Fanns det då ingen som såg något bakom denna vämjeliga exteriör? Jo, en femelle i södra Frankrike. Men när hon fick redan på var, den för henne okända ö mitt ute i Östersjön, låg, så blev svaret: ”Trop loin mon cher”. Vilket jag tolkade som ett avslag.
Hade förvisso betalat för ytterligare två veckor. Men nu var tålamodet slut. I samma veva som jag sade upp prenumerationen så droppade det in ett mejl från en dam som fann mig mycket attraktiv (redan där anade jag ugglor i mossen) och ville sända över bilder på sig själv.
Jodå bilderna kom. På en kvinna som sade sig vara 50 år. Kan dock svära på att hon inte var en dag över 25. På korten alltså. Påminde lite om programledaren för Bonde söker fru. Det var hennes första försök att dejta via Internet. Hon sökte sinnesfrid och välbefinnande och ville ha ett seriöst förhållande med en mogen man. Och det var just mig hon ville ha! Vår tid tillsammans skulle bli lång och rolig, lovade hon. Vilken julklapp!
Ett erbjudande som ser för bra ut, är aldrig att lita på. Tackade alltså nej. Misstänker att nästa mejl hade innehållit en försynt vädjan om 1 500 euro till ombesörjandet av kostnader uppkomna i samband med Visbyresan. En resa som aldrig hade varit avsikten. Detta bondfångeri har förmodligen sitt ursprung i Östeuropa. Undra hur många som har nappat?