När klassen samlades efter sommaren och jag började femman fick vi inför varandra berätta vad vi gjort under lovet.
Roffe hade varit på Kreta. Ingen hade varit på Kreta då. Ingen. Det var ingen som reste så långt på semester.
Jag kände en som hade varit i Amerika och det var så otroligt att det nästan inte kunde vara sant.
Efter Roffes häftiga sommar var det ingen som vågade säga något om sin. Jag minns det ända hit, den där jobbiga tystnaden i klassrummet. Vi hade vuxit ifrån den mest direkta spontaniteten och var inne i den ålder då saker och ting är pinsamma.
Vad var det att ha varit hos mormor eller i stugan? Kreta. Han kunde lika gärna varit på månen.
Det är en annan tid nu, byn är global, frukost i Venedig följs av lunch i New Orleans. Otroligt vad folk reser. Jag kan räkna upp tio, nej, femton, nej, ännu fler, i min bekantskapskrets som är och varit långt, långt bort under de helger som just varit.
Vad är det så många vill bort ifrån och vad är det så många vill till?
Vissa reser så långt att de börjat resa hem innan de kommer fram, och på sikt räcker varken planeten Tellus eller dess resurser räcker till.
Jag tänker att kanske är jag en dålig förälder som inte visar barnen mer av världen. Som inte checkar in utrikes mellan tvätten och vinterdäcken.
Inte så att jag missunnar någon annan att infria sina drömmar, alls icke. Världen är till för att upptäckas, även om det är väldigt långt till vissa platser.
Min familj har för all del också korsat gränsen och sedan kom vi hem igen och jag gick till jobbet och efter en halvtimme var det som jag aldrig varit därifrån.
Och så klart är det många som aldrig reser i väg. För dem med barn är det inte helt lätt att parera när ”alla andra åker till Thailand utom vi”.
Att vara den som inte. Den som oftast säger: nej. Vem gör det mig till, i en tid då vi alla gör det vi gör i en slags offentlighet?
Jag hade varit i Vadstena klosterkyrka den sommaren. Jag räckte upp handen och sa det. Jag satt i min pottfrisyr i den tegelgula skolan och sa ”Jag har varit i Vadstena”.
Det var inte så flashigt, men kyrkan var stor och sval när solen låg på. Mycket svalare än på Kreta, säkert. Vad var egentligen Kreta? Lät som Greta.
Det var något av det modigaste jag gjort, ser jag så här i efterhand; att bryta tystnaden och våga berätta att jag inte gjort något särskilt.
Och det var väl sån jag blev också. En som inte gör nåt särskilt. Gott, det också.